Jag har försökt följa med i debatten och dessa munskydd verkar av oklar anledning väcka mycket känslor. Från folk som i sociala medier upprört försöker skambelägga dem som inte bär munskydd utomhus på en promenad i parken, till ett gäng tanter som stod och demonstrerade mot “munblöja” uppe på Odenplan för inte så länge sedan.
På jobbet har jag sett kollegor från andra länder beklaga sig över fördomsfulla svenskar som tittar surt på dem när de bär munskydd på stan. Och även om vissa länder gått längre än Sverige i att rekommendera munskydd så verkar fortfarande forskningen vara högst oklar över om de gör någon som helst nytta.
I dag behövde jag gå några ärenden så jag bestämde mig för att pröva själv. Det blev en drygt tre timmars promenad i det fina vädret inklusive pauser. Kan utifrån denna visserligen begränsade erfarenhet konstatera följande:
Ingen stirrar extra mycket på mig för att jag bär munskydd. Däremot oroar jag mig mer för hur jag själv ser ut. Den kulturellt rotade fördomen att bara skumma personer med något att dölja gömmer sina ansikten bakom masker gör att jag känner mig obekväm, oavsett vad förnuftet säger.
Av de få som bär skydd på stan använder kanske 90% den typ av blå engångsmasker av papper som är till för tandläkare och dylika yrken. Av dessa bär kanske en fjärdedel skyddet under hakan eller med näsan utanför. Förutom att det ser löjligt ut så uteblir förstås helt den eventuella skyddande effekten.
Munskydd av den här typen släpper igenom luft på sidorna både vid inandning och utandning. Så den eventuella nyttan består i att andra människor inte kan få min andedräkt rakt i ansiktet. Luften jag andas in och ut blir inte särskilt noga filtrerad.
Det är varken svårare att andas eller obekvämt att bära munskydd så länge man bär rätt storlek. Däremot blir det fort fuktigt och blött inuti skyddet av andedräkt och svett. Hade jag använt engångsskydd av papper hade det nog gått åt fler än ett under min promenad. Knappast bra ur miljösynpunkt.
Det ofta upprepade rådet att aldrig vidröra munskyddet med händerna är omöjligt att följa i praktiken. Det rör på sig när man pratar, gäspar eller hostar, så för att det ska sitta kvar på plats måste man justera det ibland. Man skulle kanske kunna spänna fast det hårdare men jag gissar att det skulle bli väldigt obekvämt. Dessutom verkar nästan inga av de munskydd som säljs ha justerbara snören.
Så min slutsats är att våra så hårt kritiserade myndigheter förmodligen har rätt i att munskydd inte gör någon större nytta i verkligheten. I teorin kan nog ett munskydd som uppfyller medicinsk standard, sluter tätt, bärs rätt och byts ut ofta göra nytta. Men det är i praktiken ingen utom utbildad vårdpersonal som gör så.
Visst, måste man stå tätt ihop i tunnelbanan kanske det är bra att andra inte får ens utandningsluft rakt i ansiktet. Jag tror dock att det till största delen är ett sätt att lura i sig att man åtminstone är skyddad till en viss grad.
Själv har jag inte haft Covid trots tre besök på gymmet och minst ett besök på krogen i veckan, i princip hela året som varit. Några hemmafester har det faktiskt blivit också. Så till syvende och sist kanske det handlar om otur mer än något vi själva kan påverka.
Covid-tider betyder mer tid hemma och mer tid att spela spel, så här kommer som brukligt några korta recensioner av vad jag har roat mig med det senaste halvåret. Som vanligt på engelska, eftersom jag också lägger upp dessa på Steam.
Cooking Simulator
Having seen this played by quite a few streamers I knew what I was getting myself into, but I was still surprised at just how shoddy this game is. This really is just a broken physics sandbox in the shape of a kitchen, not something which should be calling itself a simulator. Because of the terrible controls, something simple like pouring a jug of water into a mixing bowl becomes an exercise in frustration. Cutting a lemon into presentable pieces is a Herculean task. Even when doing things to the game’s expectations, I twice ended up in failure states including one where it would not recognize what I was doing and simply sat there waiting for a long since completed task, while telling me I was running out of time to complete it.
One of very few games that I’ve found broken to the point of asking for a refund (which I promptly received, thank you Steam). Not recommended.
Pixelly rougelike dungeon crawler which rewards quick reflexes and… that’s really all there is to it. There is no story to speak of. There’s no depth to the combat and the levels are auto-generated. When you die you get to start over. It’s repetitive and bland with nearly zero dungeon or enemy variety. Perhaps there are people who only want this much from a game and appreciate the minimalism but I was bored and disappointed within minutes. Can’t recommend.
Having had a great time with Starpoint Gemini 2, I expected this to be more of the same good stuff. While the graphically impressive and satisfying ship-to-ship combat remains, the story is lackluster at best and you eventually end up in a perpetual grind for more territories, which quickly becomes routine and boring. At some point the sense of progression and challenge was lost, and that’s when I stopped playing, as there was no story left to sustain my interest. There is a lot of unrealized potential here and I might still give one of the later games in the series a try to see if the developer learned anything from this failure, but there’s no way I can recommend this.
Beautifully detailed CRPG following in the proud tradition of games like Baldur’s Gate and Neverwinter Nights. There is an interesting story, sadly obscured somewhat by an abundance of complex dialogue trees where characters with goofy-sounding voices will ramble exposition endlessly.
The quests are a welcome mix of puzzles and combat where you can usually decide whether to resolve a conflict peacefully or by force. Unfortunately the option involving combat nearly always offers more experience points and many of the puzzles are obscure to the point where I recommend having the wiki open on a second monitor; there are just too many cases where you will otherwise be left stuck and frustrated.
Inventory management, crafting and trading are manual and very tedious, but necessary to succeed at the game. On the positive side, combat is tactical and fun. A welcome change from similar games, this one doesn’t make high-tier magic overpowered to the point where your fighters might as well be watching from the sidelines. Overall I feel there is enough here to recommend this game to CRPG fans, but perhaps not enough to convince newcomers to the genre.
This is the kind of sequel that’s just more of the previous game, with a few superficial features tacked on. That being said, Just Cause 2 was awesome and this game delivers more of the same; as long as enough time has passed since your last dip into the Just Cause series this should be right up your alley. The story is bland and paper-thin; every mission whether part of the story or not is just to go somewhere, destroy everything, get out. Motorbikes and the wingsuit control extremely poorly. Military airplanes are almost useless and have game-breaking bugs. Enemies respawn infinitely, so running is always a better option than fighting unless you’re trying to complete a mission.
Finally, the online features introduce glitches and loading delays to the point where I just blocked the game at the firewall and resorted to always playing offline. Great bit of fun still, but the devs should have focused on polishing the core gameplay instead of adding more DLC.
Dark alt-history series Wolfenstein gets another installment which continues the story where the last game left off; having won the battle but lost the war and gotten your body properly wrecked in the process, the first part of this game is spent killing nazis while sat in a wheelchair. It gets crazier after that. The story is completely linear but the atmosphere and world-building is very solid and I felt quite immersed in it by the end. As usual for an id engine game the combat is very satisfying.
However, for a game which pretends to reward stealth, trying to be sneaky is almost pointless and I feel this element could have been done away with completely. It has the common issue where if anyone spots you for half a second, you might as well give it up or reload a save because every enemy on the map knows your exact location from that point onwards. Better not to waste your time; going in guns blazing from the start is often the more expedient approach. Overall, I still found this a rewarding experience.
Story-rich, open-world JRPG with some great writing, amazing cast and satisfying combat which sets it apart from other games in the genre. Having finished this game I genuinely miss it and would have loved to play a sequel with the same set of protagonists. Sadly, the culmination of the story was not what I had hoped for and I feel like an opportunity was lost in the devs not allowing for a different outcome and a bit less linearity. As a consequence the game has almost zero replayability. And while the combat feels satisfying, you can get by easily just button-mashing most of the time (I played on Moderate difficulty) and as a result it quickly started feeling like a grind. In the late game I resorted to just running past most enemies as I wanted to get to the final story parts.
For a PS3 era console port the graphics quality on a modern PC isn’t horrible, but the UI is an awful mess. From monster drops you end up with large quantities of nearly worthless items with no option to quickly sell them off at vendors or convert them into something useful. So, a lot of time is spent just navigating the clunky UI. That having been said the story alone warrants this game a strong recommendation from me and I’d encourage any JRPG fan to give it a try.
Ground-based RTS take on the Homeworld series which retains many of the same things that made the original games so good. The single player campaign isn’t overly long and the story is solid. The difficulty ramps up appropriately and there was a point during the final battle where I felt that all the careful planning I had done up to that point finally paid off, even as I was desperately fighting for survival. Such solid design of the core gameplay loops makes minor issues easier to overlook.
The game rewards thinking ahead and employing proper tactics to counter what’s thrown at you. There are a few areas where more polish would have been welcome, such as the enemy AI and the air units but I found those pretty easy to overlook given the strong overall experience. I’m happy to give this game my recommendation and I’d love to play the sequel if there ever is one.
Vi kanske alla blir så illa tvungna att fira en annorlunda jul i år men det innebär på intet sätt ett tvång att avstå från julens många godsaker. Landets alla bryggmästare har i vanlig ordning arbetat hårt och utbudet av julmust tycks bara öka och öka för varje år som går. För en tid sedan samlades vi därför ett litet antal härdade och luttrade experter på ämnet för att – givetvis under säkra former – utröna vilken av årets julmustar som egentligen är godast.
Jag tänker nu inte tråka ut er med fullständiga essäer om var och en av de 16 sorterna vi provade, utan vi går direkt på testpanelens topp 3:
Tredje godast 2020
Nygårda – Lagrad Julmust, Romfat
Vi hittade ett antal olika fatlagrade mustar från Spendrups-märket Nygårda men majoriteten föll inte panelen på läppen. Denna var ett lysande undantag med sin tydliga romkaraktär, en behaglig arom som ger en angenäm känsla redan före första klunken. En extra fjäder i hatten till en redan från början helt okej julmust. Etiketten med sitt moderna utförande erhöll även den panelens gillande.
Näst godast 2020
Nyckelbryggerier – Gammeldags Julmust
Förutom testets absolut bästa flaska – med pantentkork! – imponerade Nyckelbryggeriers julmust stort på panelen med sin goda traditionsenliga smak, utmärkta fyllighet och diskreta sötma. Att denna vunnit bäst i test i andra publikationer förvånar oss inte det minsta. Det här är god och genuin julmust som inte behöver några specialbehandlingar eller smaktillsatser för att briljera.
Vinnare 2020
Hammars Bryggeri – Julmust Whiskyfatslagrad 2016
Fyra år på äkta whiskyfat från Bergslagens Destilleri har givit denna årgångsmust en komplexitet och en fyllighet som ingen annan must i testet kan tävla med – detta utan att kompromissa på den fina traditionsenliga smaken och med en väl avvägd sötma. Panelen var i övrigt en smula kluven i sina åsikter om Hammars andra mustar, men att denna var godast i vårt test höll nästan alla med om.
Shout-out: Bästa referensmust
Zeunerts Julmust
De lärde må tvista om vilken som är den äkta julmustsmaken, och så även vår panel – vilken som egentligen låg närmast en referens för hur en julmust ska smaka rådde det minst sagt delade meningar om. Själv är jag av uppfattningen att äkta julmust ska ha lite maltkaraktär, som en svagdricka. Där passar Zeunerts in perfekt och gör sig på så vis också lite extra bra till maten.
Sämst i test
Lidl/Freeway Julmust
Den här blaskiga, trista drycken hade vi inga större förväntningar på, men efter att ha fått veta att den fått full poängpott i en inte helt disreputabel tidning för några år sedan var vi tvungna att prova. Helt i onödan visade det sig, till och med julmusten som Ikea säljer under eget märke var godare än denna, flera tyckte inte att den smakade något alls. Undvik!
Hela listan
Här kommer så hela listan på testade mustar denna gång – om du har en favvo som du tycker att vi borde prova nästa gång, hör av dig!
Apotekarnes Vintermust
Hammars Julmust
Hammars Julmust Kardemumma
Hammars Julmust Whiskyfatslagrad 2016 (bäst i test)
Ikea Vintersaga (näst sämst i test)
Lidl/Freeway Julmust (definitivt sämst i test)
Mora Gammeldags Must
Mora Must
Nyckelbryggerier Gammeldags Julmust (2:a plats)
Nygårda Lagrad på cognacsfat
Nygårda Lagrad på ekfat (“var är ekfatet?” – panelen)
Nygårda Lagrad på romfat (3:e plats)
Nygårda Original
Tillmans Enbärsdricka (god, men ingen julmust – diskad!)
Få bilar har jag sett fram emot att provköra så mycket som Polestar 2. Den som minns min recension av Tesla Model S vet att jag redan då hade övertygats om att elbilar är framtiden och att jag hade ägt min sista bil med förbränningsmotor. Model S var och är kanske fortfarande den bästa bilen jag någonsin kört – men med den gigantiska brasklappen att allt utom själva eldrivlinan i bästa fall är medelmåttigt, vilket för en bil över miljonen ändå måste betraktas som underkänt.
I Polestar 2 såg jag potentialen för en bil som kombinerar de bästa egenskaperna från konventionella bilar med en drivlina som kan ge Tesla stryk i deras egen paradgren. Riktigt dit når man dock inte. Jämfört med Tesla Model 3 är P2 både långsammare och har kortare räckvidd. Här pratar vi dock om skillnader som inte spelar någon som helst roll i verkligheten. Att klara 0-100 km/h på under 4 sekunder är meningslöst i vardaglig körning och att den maximala räckvidden från fullt batteri är ett par mil kortare är irrelevant för den som inte regelbundet behöver köra 400-500 km utan möjlighet att ladda på vägen.
Men visst, för den som stirrar sig blind på siffrorna har Model 3 ett övertag, och vi får inte glömma Teslas befintliga laddnätverk. Här har övriga biltillverkare en hel del att ta in, men det finns ingen anledning att tro annat än att enorma pengar kommer att fortsätta investeras i detta, så det måste betraktas som ett tillfälligt försprång. Låt oss därför lämna Tesla därhän och fokusera på Polestar 2.
Stor vikt har lagts vid det nya Android-baserade infotainmentsystemet från Google och det är inte svårt att förstå varför. Jag hade gärna sett lite fler fysiska knappar men här har man hittat en bra avvägning med en stor, tydlig och responsiv pekskärm som sitter högt monterad och inte distraherar från körningen, samt en konventionellt placerad panel bakom ratten som ger den viktigaste informationen, eller navigationens karta i helskärm. Detta är helt utan tvekan den bästa förarupplevelsen i någon bil på marknaden idag och den kommer att uppdateras över tiden för att bli ännu bättre.
Polestar 2 kommer med tre år(!) av gratis trådlöst bredband och tillgång till ett rikt utbud av appar via Play Store – de viktigaste, Google Maps och Spotify, finns redan från dag 1. YouTube och Netflix sägs vara nära förestående tillskott, bra att ha ifall man vill underhålla sig under tiden bilen laddar. Play Store är en relativt öppen marknad där även små aktörer kan publicera sina appar, så här finns potential för ett rikt ekosystem likt det vi har vant oss vid på våra smartphones – fjärran från normen i bilindustrin där “appar” i bilen fortfarande är något nytt och skrämmande.
Interiören i övrigt levererar exakt vad vi har rätt att förvänta oss av en premiumbil år 2020. Materialen är väl valda, känslan är genomgående gedigen, stolarna lika bekväma som alltid i en Volvo, panoramaglastaket släpper in ordentligt med ljus och den eleganta Polestar-logotypen är diskret infälld lite varstans. Polestar krånglar inte till det med massor av optioner utan här är bl a elstolar med minne, elspeglar, parkeringshjälp med 360-vy, stolsvärme även bak, rejäl ljudanläggning signerad Harman Kardon och automatiskt avbländande LED-strålkastare med som standard.
Den extremt snygga exteriören till trots så märks det tydligt att Polestar 2 är byggd delvis på samma grund som en bil med förbränningsmotor. Kylargrillen finns kvar trots att den inte tjänar något syfte annat än som hållare för diverse sensorer. Kardantunneln mellan sätena bak inskränker på benutrymmet för den som sitter på mittplatsen – men detta är faktiskt till fördel övriga platser då tunneln huserar en del av batterierna, vilka därmed tar upp mindre plats i golvet. Elbilspurister må rynka på näsan, men sett till helheten är det en klar fördel – hur ofta åker man egentligen fem personer?
Att köra Polestar 2 är att uppleva körglädje i dess renaste form, som en stor och bekväm gokart. Ratt och gaspedal – inga växlar att bry sig om och accelerationen är omedelbar, kraftfull och imponerande tyst, även för en elbil. Kurvtagningen är utmärkt, fjädringen sportig men inte obekväm. Att bilen väger dryga 2 ton påverkar inte känslan märkbart. Bromspedalen är nästan överflödig eftersom bilen på det för elbilar typiska sättet laddar/bromsar kraftigt bara du släpper gasen. Lite jobbigt inledningsvis och går att stänga av för den som så önskar. Naturligtvis finns moderna funktioner för förarassistans, bilen håller duktigt avståndet till framförvarande och ligger kvar i filen, även genom kurvor. Jag ser fram emot dagen då jag kan ta en P2 med på roadtrip genom Europa.
Jag kan inte se några vettiga anledningar till att Polestar 2 inte skulle bli en braksuccé. Jämfört med sina närmaste konkurrenter i prisklassen är den minst lika bra eller bättre på alla områden som bilköpare behöver bry sig om. Tesla-fans må lyfta fram laddnätverket, räckvidden eller batteritekniken som områden där man fortfarande har ett försprång. Men nyckelordet är “fortfarande”, och när skillnaderna i praktiken blir så marginella tror jag inte att de kommer att vara avgörande. Image spelar också roll – jag tror att det finns en stor uppdämd efterfrågan efter en högpresterande elbil som är en bil i första hand och teknikleksak i andra. Men Polestar 2 kan också upplevas “geeky” och det kan mycket väl vara en annan tillverkare som blir först att hitta den rätta formeln.
Sist men inte minst vill jag rekommendera den som vill lära sig mer om Polestar 2 att kolla in några riktiga recensioner istället för att förlita sig på mitt amatörtyckande. Till exempel:
Det var nästan två år sedan jag skrev några spelrecensioner och det har blivit en hel del spel sedan dess, så här kommer en ny laddning. Som vanligt på engelska och jag försöker hålla det kortfattat. En hel del av spelen är uppföljare till sånt jag spelat tidigare och det märks att många utvecklare har valt att hålla sig till det beprövade – på gott och ont.
Interplanetary: Enhanced Edition
The ludicrous premise of this game – that tech has advanced to the point where interplanetary space battles are a thing, yet artillery and missiles need to be aimed manually – aside, it’s an elegantly executed turn-based strategy game which doesn’t overcomplicate itself. The graphics and sounds are impactful and lend a sense of epicness to the battles. However, the AI is poorly balanced and the number of viable strategies are very limited so you end up having to play essentially the same way every time, which hurts replayability. Games tend to drag on frustratingly long and sometimes end in stalemates. Worth picking up if it’s on a deep discount but falls short of a recommendation from me.
Enjoyed the anime, so I thought I’d give the game a try. Untainted by nostalgia as I never played this when it came out, I can’t say that it seems to have aged well. The story is a lot of fun but there’s just too much grinding between chapters and so I ran out of patience after a while. The graphics look terrible on a modern PC with blurry, low resolution sprites and primitive effects on a much higher definition background. Certainly, the PC version could have used a little more remastering. I spent about 25 hours in this game so there’s clearly something to it, but not enough to earn a recommendation for now. Might give it another shot in the future.
I liked the original Overlord and I like this, because it’s basically more of the same – story-wise, it’s a direct sequel, and there are no groundbreaking differences but also nothing that breaks the successful formula of the first game. As the titular Overlord, you command batches of multicolored minions with different abilities to defeat your enemies, raze their structures and solve some puzzles along the way. It’s a casual take on the fantasy hack’n’slash with light strategic and puzzle elements. The main negative point for me was the Netherworld Tower, your home base which you’re supposed to spend some time managing and improving. This quickly began to feel like a chore, the Tower boils down to a glorified menu system that you have to navigate on foot. The mistresses are a bit of (family friendly) fun, though.
Occasionally frustrating but very enjoyable FPS which starts out weak and uninspiring but builds up steam, challenge and excitement as the story (what little there is of it) goes on, culminating in what would be a very depressing ending if we didn’t already know we’re playing a prequel. Speaking of the original games, if you enjoyed those then you will enjoy this, as most of the game adheres closely to the original formula, for better or worse. Late game, the main challenge is not so much surviving as finding enough ammo to kill the ludicrously large hordes that are thrown at you. Some enemy types are incredibly frustrating and time-consuming to deal with, breaking the pace and the fun until you’ve managed to subdue them. All in all, a welcome shower of nostalgia that nicely ties together the story and offers a couple hours of good, clean, brainless fun.
Delightful RTS which follows the “if it’s not broken, don’t fix it” philosophy of game sequels; this is essentially an expansion to Dungeons 2 with a small number of new improvements, an even smaller number of new annoyances, a longer campaign and DLC which turns the difficulty way up for those of us who like a meatier challenge. The story reads like it was written by a bunch of drunken bums rounded up in a Munich parking lot – it’s zany, chaotic and doesn’t take itself too seriously. The narration and characters are hilarious, although their exchanges are slightly too drawn out at times, something they themselves call attention to – if you’re allergic to fourth wall breaking, this might not be the game for you.
On a gameplay note, I feel like the game gives you a lot of room in deciding your own strategy, rather than railroading you into any particular style. A few missions annoyed me by introducing challenges with tight time constraints, which is jarring when the game is otherwise usually perfectly happy to let you play at your own pace. Thankfully, these are the exception and not the rule (but read the reviews for DLC before buying!)
Dungeons 3 gets a solid recommendation from me but I hope that the developers will change up the gameplay a bit for the next edition – this concept has served them well for two whole games, but I’m not sure it can sustain a third without becoming repetitive.
Unexpected indie gem that I would have loved to keep playing for longer, but the campaign is only good for about 6 hours and highly linear, so there’s sadly not much value in replaying it. Simple yet effective graphics that fit the theme perfectly, the same can be said for the soundtrack, and at the low price at which this is typically found on Steam it can only be seen as a bargain. It’s a simple yet elegant RTS with only a few units and no buildable structures except a cannon tower, which is weak and easily overrun, so effectively deploying and commanding a small number of key troops is essential to victory.
Adding to that are the Darwinians themselves, who are essentially civilians that can only take on weak enemies after several research upgrades, but needed to allow buildings to work, which is often the objective of the mission. I quickly started feeling a sense of attachment to them and loved watching them thrive and expand. Every map in the game is persistent and you can switch between them at will, without bothering with savegames. I guess this is intended to let you go back and finish optional objectives later, but for me, I felt it added to the immersion more than serve any practical purpose.
Darwinia is one game I wish I’d have found sooner and I hope it will eventually have a worthy sequel (Multiwinia is sadly multiplayer only).
Hade julmusten förlorat striden mot den osynliga men ständigt hotande PK-maffian? I vissa mindre intelligenta hörn av internet gick ilskans vågor höga när någon som uppenbarligen inte orkat googla på ämnet spred ryktet att den i alla år älskade julmusten hade bytt namn till Vintermust. Så var det naturligtvis inte, Apotekarnes hade bara bestämt sig för att lansera en liknande dryck under ett annat namn. Faran över, men på Apotekarnes skrattade man säkert gott åt det hela – bättre gratis marknadsföring kunde man väl knappast ha önskat den nya produkten.
Undertecknad såg det emellertid som sin vetenskapliga plikt att köpa in en flaska och blindtesta den mot den klassiska musten för att se om det trots allt gick att förbättra det klassiska konceptet. Inte för att jag någonsin skulle falla för lumpna marknadsföringstrick – detta handlade om ett sökande efter sanningen till varje pris! Till min hjälp hade jag en grupp av tre rutinerade finsmakare som tillsammans med mig utgjorde flera hundra manår av julmustdrickarerfarenhet. En bättre panel kunde man knappast ha önskat sig.
Tyvärr stod sig Vintermusten tämligen uselt i konkurrensen och slutade med ett snittbetyg på blott 2 av 5 lussekatter. Den klassiska Apotekarnes Julmustklarade sig betydligt bättre och slutade på 3,25. Även de två alternativa mustar jag hade tagit in som bubblare klarade sig bra – Nygårda Ekfatslagrad Julmust fick 3,33 och vann testet gjorde faktiskt Zeunerts Julmust med hela 3,5 poäng! För att lugna eventuella traditionalister kan vi säga att den fjärdedelspoängen som stod mellan vinnaren och klassikern i princip faller inom felmarginalen. Nej, det enda vi kan säga säkert är att julmust är den bästa julmusten.
Jag klappar mig själv på ryggen för en väl uträttad vetenskaplig gärning och tackar panelen för deras ovärderliga insats.
Eftersom jag tillbringar större delen av min tid i Stockholm var det i princip omöjligt för mig att undgå ett av de mest påfallande nya inslagen i stadsmiljön: elskotrarna som dräller över gator, trottoarer och snart sagt varje öppen yta där människor rör sig. Eftersom jag inte är särskilt sugen på att ge bort mina personuppgifter till massor av halvseriösa startups med högst ovissa framtidsutsikter valde jag att begränsa mig till skotrar från ett märke, slumpvis utvalt genom att jag helt enkelt tog den som stod närmast entrén till jobbet.
Det är verkligen inte svårt att förstå varför de små skotrarna är så populära. Hitta skotern, starta appen och kör. Vissla fram igenom trafiken som en väldigt snabb cyklist, fast utan fysisk ansträngning. Kör dit du ska, stoppa appen när du är framme. En inte särskilt stor summa pengar dras automatiskt från ditt kort. Flertalet av mina resor har kostat mindre än motsvarande enkelbiljett på SL, har tagit kortare tid och befriat mig från trängsel, förseningar, dålig luft, tiggare och annat som gör tillvaron i kollektivtrafiken oangenäm.
Här ska sägas att kostnaden kan komma att ändras med tiden och förmodligen pressar alla uthyrare sina priser just nu i hopp om att bli populärare än konkurrenterna. Med Tier har jag betalat 10 kr i startavgift plus 2,25 kr/min. Det är vad jag förstår varken billigast eller dyrast på marknaden, men Tier använder sig inte av varierande priser (s k “surge pricing”) som ökar vid populära restider. Jag uppskattar förutsägbarheten i att veta hur mycket resan kommer att kosta.
Att hitta en skoter är aldrig svårt. En del av uthyrarna som är aktiva i Stockholm är så ovanliga att jag höjer på ögonbrynen varje gång jag ser dem, men Tier, Lime och Voi tycks i skrivande stund vara så vanliga att man aldrig behöver leta länge. Huruvida det är en indikator på framgång är svårt att säga. De grönvita skotrarna från Lime tycks allt som oftast ligga omkullvälta, ledset pipande i rännstenen. Tecken på dålig konstruktion eller oförsiktiga förare?
Jag har i efterhand märkt att Tier var tidiga med att erbjuda skotrar med riktig handbroms, en finess som numera finns hos de flesta. Skotrar som bara har en “stoppknapp” som broms undviker jag till varje pris, då det är mer av en artig uppmaning till motorn att minska farten än något som man kan förlita sig på i en nödsituation. Flera av uthyrarna tycks löpande uppdatera sina modeller och tyvärr är det till stor del slumpen som avgör om man får en nyare eller en äldre modell.
Här får jag lägga en brasklapp; eftersom jag bara provat Tier vet jag inte hur det är ställt med övriga uthyrare, men så här långt har jag aldrig fått en skoter som varit trasig, urladdad eller uppenbart trafikfarlig. De flesta verkar ha blivit uppgraderade med handbroms, större hjul och rejäl ringklocka. Konstruktionen känns robust. Trots min ansenliga lekamen har de fullt tillräcklig motorstyrka för att hålla full fart i uppförsbackarna. Jag har alltså inget särskilt att klaga på vad gäller själva fordonen.
Nej, det stora problemet med skotrarna är inte tekniskt, utan socialt. De fyller ett legitimt behov men används ofta utan hänsyn till sociala normer. Vårdslös parkering är mer regel än undantag, skotrar fiskas upp i dussintal från vattendrag och buskage där de inte har att göra, flertalet trafikanter kör som galningar, inte sällan på fyllan och i 99% av fallen utan hjälm. Med det sagt så är det inte ett nytt problem – allt detta kan också sägas om vanliga cyklister och om något är elskoter-förarna faktiskt bättre på att följa trafikregler. Om jag fick en krona varje gång jag laglydigt stannat för rött ljus och blivit omkörd av en drös cyklister skulle jag snart gå plus på mitt Tier-åkande.
Trafikanternas beteende är förmodligen svårt att göra något åt – då hade man ju kunnat göra det redan innan elskotrarna – men problemet med vårdslöst lämnade skotrar går att lösa till stor del genom böter när en skoter påträffas felparkerad, vilka i de bästa av världar sedan debiteras personen som lämnade den där. Med tiden kommer sannolikt många av uthyrarna att slås ut vilket förenklar saker och ting både för konsumenter och stadstjänstemän.
För egen del har jag gått från att vara oerhört skeptisk till hela konceptet till att bli ett stort fan. Ett färdmedel som är billigt, snabbt, personligt, dörr till dörr och inte bundet av tidtabeller känns betydligt mer som en lösning för vår tids människor än den på många sätt oflexibla och föråldrade kollektivtrafiken. För att vara ett slumpval är jag väldigt nöjd med Tier som uthyrare och har efter en månad fortfarande inte känt mig manad att installera någon mer app. Det kan bara bli tummen upp från mig.
Det här är andra halvan av listan på mina favoritspel genom tiderna. Samt ett gäng “bubblare” som inte riktigt kvalade in. Listan är i kronologisk ordning och de äldsta spelen är avverkades i del ett, så vi börjar komma in i “modern” tid!
På tal om det; en vän påpekade att alla mina favoritspel verkar ha kommit i slutet av 90-talet. Det ligger något i att listan har sin tyngdpunkt där. Jag tror det beror på att spelen som kom då representerade stora tekniska landvinningar, samt att jag då var i en ålder då jag hade mycket tid att spela. Att det har kommit “bättre” spel sedan 90-talet är ställt utom allt tvivel – men det är spelen i den här listan som lämnat de starkaste intrycken på mig!
Unreal (1998)
Unreal representerade ett enormt grafiskt genombrott 1998. Intron var rena orgasmgeneratorn för den som hade ett modernt grafikkort och det fantastiska slottet var inte bara för syns skull – det dök faktiskt upp i spelet! Unreal gav mig en “wow”-upplevelse som jag minns ännu 20 år senare och det hjälpte att själva spelet också var helt okej.
Carmageddon II (1998)
Carmageddon II utmärkte sig som ett racingspel där det var fullständigt valfritt att följa banan – en idé som många andra snart tog efter. Men framför allt utmärkte det sig genom att “kom först i mål” låg relativt långt ner på listan över prioriteringar. Att på kladdigast möjliga sätt köra ihjäl så många fotgängare som möjligt hade betydligt högre prio. Härligt icke-PK då, kanske lika mycket så idag. Tyvärr har moderna spel i liknande tappning aldrig nått upp till tvåans charm, extremt blockartad grafik till trots.
Age of Empires II (1999)
När Microsoft släppte Age of Empires II i uppdaterad version 2013 ändrade de… ingenting, utom skärmupplösningen. Det behövdes nämligen inte. Jag har sagt det här om ett par RTS i listan, men Age of Empires II står sig oerhört bra 20 år senare och tack vare flera officiella och inofficella expansioner och moddar har det ett djup som få andra kan matcha. Bara de officiella kampanjerna är 24 stycken.
Deus Ex (2000)
Deus Ex tar sent omsider listan in på 00-talet. Om spel som Unreal lyfte ribban för FPS vad avser grafisk fulländning gjorde Deus Ex det för story och djup. Även om en del traditionalister säger att Deus Ex fått en oförtjänt plats i rampljuset framför System Shock 2 (1999) så var det det förstnämnda som populariserade den hybrid av rollspel och FPS som sedermera uppnåt enorm popularitet i form av serier som BioShock,Mass Effect och mer renodlade rollspel som The Elder Scrolls V: Skyrim (2011).
Deus Ex jämfördes med samtidens FPS mer än rollspel och fick därvid beröm för att problem som spelaren mötte oftast kunde lösas utan att använda våld – en farlig robot kunde stängas av med en listigt dold kontrollpanel, en hemlig kod kunde pusslas ihop av ledtrådar eller så kunde man helt enkelt ta en omväg genom kloakerna för att undvika konfrontation.
Tribes 2 (2001)
Nämn ett spel där mängder av spelare bankar skiten ur varandra med vapen, mark- och flygfordon på en gigantisk öppen spelplan, så tänker kanske många på Battlefield V (2018) eller liknande. Men Tribes-serien var först med konceptet och krävde en hel del taktiskt tänkande av sina spelare, vilket gjorde det mer komplext och kanske därmed mindre populärt än samtida multiplayer-fokuserade spel som Counter-Strike (2000) och Team Fortress (1999).
Själv blev jag så engagerad i Tribes 2 att jag skrev en taktisk guide över de olika flygfordonen, vilken i sin tur ledde till att jag blev uppmärksammad av Nordens bästa spelsajt, vilken publicerade guiden och sedermera gav mig jobb som spelrecensent och PHP-kodare under ett antal år.
Immortal Cities: Children of the Nile (2004)
Children of the Nile pryder sin plats i listan som stand-in för en lång rad spel i kategorin “city builders” med historiskt tema – Caesar II (1995) och Pharaoh (1999) för att nämna ett par. Jämfört med spel där byggandet låg i fokus och blicken aldrig lyftes över horisonten bjöd Children of the Nile på mer komplexitet i form av produktionskedjor (a la The Settlers), inrikes och utrikes handel, olika samhällsklasser och krig – om än bara på avstånd.
Children of the Nile är ytterligare ett spel i den här listan som kan sägas hålla måttet än idag och funkar utmärkt på en modern PC.
Neverwinter Nights 2 (2006)
Liksom föregående spel får Neverwinter Nights 2 representera en lång rad av rollspel i en genre som brukar kallas CRPG – rollspel av samma typ som traditionellt spelas med penna, papper och tärningar. Andra nämnvärda spel i samma genre är Fallout (1997), Wasteland 2 (2014), Dragon Age: Origins (2009), Divinity: Original Sin (2014) och Pillars of Eternity (2015). Samt naturligtvis det ursprungliga Neverwinter Nights (2002).
Neverwinter Nights 2 blir mitt val i genren eftersom det representerar övergången från ett fast isometriskt perspektiv till full 3D med mindre fokus på stora textmassor och mer på talad dialog och en story som förs framåt med animerade sekvenser, vilket ger en mer filmnära upplevelse där spelen innan mer kändes som att läsa en bok.
Mass Effect (2007)
Där Neverwinter Nights valde att behålla ett traditionellt rollspelsformat valde andra att ta inspiration från FPS-genren. Så blev exempelvis fallet i Elder Scrolls-serien där Morrowind (2002) och Skyrim (2011) är de starkaste exemplen, och inte utan sin skara hängivna fans. Men min favorit i kategorin är Mass Effect.
Mass Effect fortsatte på den väg som Deus Ex med flera grundlagt genom att kombinera element från FPS och RPG. Serien kännetecknas av ett starkt fokus på karaktärer och relationer, vilket förmodligen har bidragit till dess popularitet och blivit något av ett signum för spel från utvecklaren BioWare.
Valkyria Chronicles (2008)
Valkyria Chronicles sticker ut i den här listan på flera sätt. Det är det enda spelet med sitt ursprung utanför västvärlden och det enda som portats över från en konsol (PS3) – historiskt sett inte ett framgångsrecept. Men en fängslande story, en säregen grafisk stil och en egen tolkning av den traditionella “turordningsbaserade” kategorin av strategispel gör att det förtjänar sin plats i listan.
Ett konventionellt JPRG som nästan kvalade in men nu får nöja sig med delad plats är The Legend of Heroes: Trails in the Sky (2004). I övrigt har jag alltid haft lite svårt för JRPG-genren; omåttligt populära serier som Final Fantasy-spelen har jag aldrig riktigt fastnat för.
BioShock Infinite (2013)
BioShock Infinite får avsluta listan. Mina känslor kring det är kluvna – som spel betraktat är det fullkomligt enastående med en gripande story, fantastiska miljöer, imponerande grafik och adrenalinstinna strider. Som kronan på verket i BioShock-serien, som hämtar sin inspiration från Deus Ex (fast med RPG-inslagen rejält nedtonade), har spelet bara en enda stor brist – storyn är satt i sten och spelaren är bara med på resan, vilken i tio fall av tio slutar i misär. I en serie som sannolikt aldrig får någon mer uppföljare hade ett lyckligare slut varit på sin plats.
Bubblare
Hade listan varit ännu lite längre – ursprungligen tänkte jag mig 10 spel men det visade sig vara fullständigt omöjligt – hade jag förmodligen också sagt något om:
Half-Life (2)
Warcraft och/eller Starcraft
Grand Theft Auto: Vice City
Sins of a Solar Empire
Cities: Skylines
Diablo II
Minecraft
…och förmodligen ett par till. Men det får bli en annan gång.
Som uppvuxen i ett hushåll där datorn var en självklar ingrediens även långt före Internets dagar har jag alltid älskat datorspel. På den tiden var datorspelen något nytt och okänt, numera är det en miljardindustri som drar in mer pengar än musik och film tillsammans. För de som växer upp idag kan det inte framstå som annat än historisk kuriosa att interaktiv underhållning inte alltid varit normen. Att sitta och passivt glo på film i två timmar blir ju aldrig lika engagerande eller fängslande som en upplevelse där du själv styr handlingen!
En vän till mig tog via Facebook upp det goda initativet att så här det nya året till början posta en lista på sina favoritspel genom tiderna. Här är min. Jag har valt ut 20 spel i kronologisk ordning men egentligen är det en på tok för kort lista för att göra 30 år av spelhistoria rättvisa, så många av spelen får stå som representanter för en större kategori.
Trade Wars 2002 (1986)
Trade Wars 2002 får representera den kategori av textbaserade multiplayer-spel som kallas MUDar och var omåttligt populära på den tiden innan Internet då BBSer regerade. De finns kvar än idag, men bristen på tillgänglighet och grafisk finess gör dem till mer av en nisch för nostalgiker.
Dune II (1992)
Dune II är spelet som definierade hela RTS-genren för många, mig inkluderad, och lade grunden för mer polerade och namnkunniga efterföljare som Command & Conquer (1995), Warcraft (1994) med flera. Faktum är att det med minimal ansträngning kan fås att snurra på en modern PC och håller måttet än idag, om man kan ursäkta det lite ålderdomliga gränssnittet.
Som kuriosa ska nämnas att Dune II är nästan helt orelaterat till spelet Dune (1992) från samma utgivare. Det senare är baserat på novellen Dune av Frank Herbert, men Dune II innehåller bara grundidéerna och ingenting av storyn.
Doom (1993)
Doom var varken först eller mest sofistikerat men får stå som representant för den tidiga FPS-genren, utvecklat av de numera legendariska id Software. Snart 30 år senare är de fortfarande sina rötter trogna och Doom (2016) har allt det som gjorde originalet bra – uppdaterat till modern standard. Konceptet “skjut allt som rör sig” går trots allt alltid hem.
The Settlers II (1996)
The Settlers II var för mig pionjär för en kategori av RTS som fokuserade på produktion och resurshantering snarare än krig (även om man kom till krigandet så småningom också). Därmed låg tonvikten mer på logiskt tänkande och långsiktig planering än snabba reflexer och taktik. Utvecklarna Blue Byte har aldrig vikit från sitt koncept och ett åttonde spel i serien sägs vara under utveckling i skrivande stund.
Civilization II (1996)
Civilization II står med på listan som representant för den legendariska Civilization-serien, ursprungligen utvecklad av Sid Meier. Det första Civilization kom 1992 men det var tvåan som fångade mitt intresse och som får stå med i listan, även om Civilization V (2010) förmodligen är min egentliga favorit i serien.
Även Colonization (1994) förtjänar ett hedervärt omnämnande. Till ytan mycket likt Civilization men samtidigt ett mer fokuserat och storydrivet spel i vilket jag spenderade många timmar.
Quake (1996)
Quake kan på sätt och vis klumpas ihop med Doom (1993) – det har samma utvecklare, det har ytligt sett samma spelmekanik och ingen hade nog blivit jätteförvånad om det hade hetat Doom 3. (Det verkliga Doom 3 kom först 2004.) Men Quake bröt ny mark på två för mig avgörande sätt: det var lämpat för multiplayer och klarade det utmärkt även över sämre uppkopplingar tack vare QuakeWorld.
Det var dessutom ett av de första spel som drog ordentlig nytta av 3d-grafikkort och en starkt bidragande faktor till att den tonåriga jag tjatade mina föräldrar leda om att få ett Orchid Righteous 3D i julklapp.
Theme Hospital (1997)
Theme Hospital får dela sin plats på listan med Theme Park (1994), två oerhört sympatiska och fridfulla spel från Bullfrog, med den smått legendariske Peter Molyneux vid rodret. Med en rejäl dos humor och lite mindre av den kliniska realism som kännetecknade andra samtida “simulatorer” – till exempel Sim City 2000 (1993)– vann “Theme”-spelen en välförtjänt plats i många gamerhjärtan. Theme Hospital står sig faktiskt väl än idag och det är lätt att få tag i en version som funkar på en modern PC.
Total Annihilation (1997)
Total Annihilation var spelet som tog 3D till RTS-genren med enorma kartor, simulering av gravitation, vind, höjdkurvor, skogsbränder med mera. Dessutom med möjligheten att skicka arméer av aldrig tidigare skådad storlek mot motståndaren. Enastående kul i multiplayer, särskilt kombinerat med moddar och möjligheten att lätt skapa egna kartor.
Total Annihilation står sig väl än idag men fick också lyckade uppföljare i form av Supreme Commander (2007) och Supreme Commander 2 (2010).
The Curse of Monkey Island (1997)
The Curse of Monkey Island är kanske det spel i den här listan som får stå som representant för flest andra – från Sierras klassiska “Quest”-spel (King’s Quest, Space Quest, Police Quest) till LucasArts många spel i Monkey Island-serien, Full Throttle (1995), Broken Sword (1996), Grim Fandango (1998), Tales from the Borderlands (2014) med flera, med flera. Äventyrsgenren tar en bra bok eller långfilm och gör den interaktiv, ett enkelt och tidlöst koncept.
Förutom The Curse of Monkey Island (det tredje i Monkey Island-serien) är King’s Quest VII: The Princeless Bride (1994) och The Neverhood (1996) spel i genren som ligger mig varmt om hjärtat.
Battlezone (1998)
Battlezone tog RTS-genren och flyttade den till första person. Istället för en allsmäktig general som betraktade slagfältet i miniatyr och skickade hundratals soldater mot en säker död med ett musklick, blev du plötsligt en befälhavare på marken, där varje liv räknades. Jag har inte hittat något spel som gjorde detta innan Battlezone – åtminstone inte på PC – och resultatet står sig väl än idag. Konstigt nog förblir första persons strategispel en relativt nischad genre.
Battlezone fick en originalet trogen uppdatering i form av Battlezone 98 Redux (2016) och jag rekommenderar den verkligen.
Alkoholmonopolet är en återkommandefråga i den här bloggen. Liksom i politiken, där den brukar bubbla upp mellan valen för att sedan raskt glömmas igen, det är ingen vidare bra valfråga trots att den delar de politiska blocken (SD står här på Alliansens sida). Folket är nämligen nöjda med Systembolaget! Öppettiderna kan man anpassa sig till, det finns gott om butiker och personalen är som regel trevliga och kunniga. Systembolaget borde rimligtvis kunna klara sig i konkurrensen mot andra handlare, kan man tycka. Om det nu hade funnits några.
Jag är böjd att hålla med om att “bolaget” är bra om man vill köpa blaskig ljus lager, storsäljarna från en rad välbekanta märken och enstaka intressanta tillskott från den diskreta hyllan med “Småpartier”. Där tar det slut. Kraven som Systembolaget ställer på sina leverantörer gör det helt omöjligt för många mikrobryggerier, lantbrukare och glada amatörer att sälja sina alster den vägen. De finner man istället på lokala krogar, ölfestivaler och naturligtvis under bordet där staten inget ser.
I våras dök frågan upp igen och riksdagsmajoriteten som är positiv till gårdsförsäljning verkar nu bestå. Det som förbryllar mig är hur monopolförsvararna antingen är okunniga eller ovetande om hur uppluckrat monopolet redan är. Som om samhället skulle dränkas i en flod av alkoholrelaterade brott bara för att ICA fick sälja starköl. Eller som om möjligheten att ta med sig flaskan hem från krogen istället för att behöva svepa de sista klunkarna innan man går skulle göra en till alkoholist.
Det finns nämligen i praktiken inget monopol på alkoholförsäljning. Det som finns är ett förbud på att sälja oöppnade flaskor och burkar i fysiska butiker inom landet. Samtidigt som det bara kostar några tior att ta ett kliv ut ur landet och tillbaka igen. Samtidigt som det också går utmärkt att beställa över nätet. Att tillgängligheten skulle öka så drastiskt av att Systembolagets monopol föll är helt enkelt inte längre sant.
För enkelhetens skull har jag gjort en tabell:
Pris
Utbud
Transport
Tidsåtgång
Systembolaget
★☆☆
Dyrt
★★☆
Okej
★★★
Bär hem själv/hemkörning
★★★
30 min-1 tim
Handla online
★★☆
Varierande (dyr frakt)
★★★
Obegränsat!
★★★
Hemkörning
★★★
5-15 min
Bordershop
★★★
Billigt
★★☆
Varierande
★★☆
Egen bil
★☆☆
Några timmar, minst
Finlandsbåt
★★★
Billigt
★☆☆
Sådär
★★★
Egen bil/bär hem själv
★☆☆
En dag, minst
Krogen
☆☆☆
Jättedyrt
★★☆
Varierande
★☆☆
Drick på plats
★★☆
Några timmar
Internet erbjuder ett större utbud än Systembolaget – i princip vad som helst finns bara du är beredd att betala för det. Den som är det minsta intresserad av öl, vin eller sprit upptäcker snabbt att Systembolagets utbud är futtigt och inriktat enbart på stora kvantiteter. Tyvärr gör utrikesfrakten att det ofta blir dyrt – men för konnässören är det inte det centrala. Beroende på var du bor i landet kan en bordershop mot Danmark/Tyskland eller en färja till Åland/Finland vara ett bättre alternativ. Här är priserna låga, du kan handla så mycket du får in i bilen och utbudet är åtminstone okej.
Än så länge får man alltså välja mellan lågt pris eller stort utbud. Jag åker en del finlandsfärja och tyvärr har de bara precis börjat förstå att rikta in sig på finsmakarna, det handlar fortfarande mycket om att kränga öl och vin till lägsta möjliga pris. Det kommer sakta men säkert i och med att de gamla målgrupperna dör ut och man vill ha ett mer sofistikerat klientel.
Nej, vill man försvara Systembolaget så får man börja med att förklara varför det inte skulle stå sig i den fria konkurrensen. Och hur den begränsade tillgängligheten kan vara en så avgörande folkhälsofråga när tillgängligheten i praktiken inte är begränsad.
