Category: Mitt liv

Categories
Aargh, idioter! Mitt liv

Reflektioner kring munskydd

Jag har försökt följa med i debatten och dessa munskydd verkar av oklar anledning väcka mycket känslor. Från folk som i sociala medier upprört försöker skambelägga dem som inte bär munskydd utomhus på en promenad i parken, till ett gäng tanter som stod och demonstrerade mot “munblöja” uppe på Odenplan för inte så länge sedan.

På jobbet har jag sett kollegor från andra länder beklaga sig över fördomsfulla svenskar som tittar surt på dem när de bär munskydd på stan. Och även om vissa länder gått längre än Sverige i att rekommendera munskydd så verkar fortfarande forskningen vara högst oklar över om de gör någon som helst nytta.

I dag behövde jag gå några ärenden så jag bestämde mig för att pröva själv. Det blev en drygt tre timmars promenad i det fina vädret inklusive pauser. Kan utifrån denna visserligen begränsade erfarenhet konstatera följande:

  • Ingen stirrar extra mycket på mig för att jag bär munskydd. Däremot oroar jag mig mer för hur jag själv ser ut. Den kulturellt rotade fördomen att bara skumma personer med något att dölja gömmer sina ansikten bakom masker gör att jag känner mig obekväm, oavsett vad förnuftet säger.
  • Av de få som bär skydd på stan använder kanske 90% den typ av blå engångsmasker av papper som är till för tandläkare och dylika yrken. Av dessa bär kanske en fjärdedel skyddet under hakan eller med näsan utanför. Förutom att det ser löjligt ut så uteblir förstås helt den eventuella skyddande effekten.
  • Munskydd av den här typen släpper igenom luft på sidorna både vid inandning och utandning. Så den eventuella nyttan består i att andra människor inte kan få min andedräkt rakt i ansiktet. Luften jag andas in och ut blir inte särskilt noga filtrerad.
  • Det är varken svårare att andas eller obekvämt att bära munskydd så länge man bär rätt storlek. Däremot blir det fort fuktigt och blött inuti skyddet av andedräkt och svett. Hade jag använt engångsskydd av papper hade det nog gått åt fler än ett under min promenad. Knappast bra ur miljösynpunkt.
  • Det ofta upprepade rådet att aldrig vidröra munskyddet med händerna är omöjligt att följa i praktiken. Det rör på sig när man pratar, gäspar eller hostar, så för att det ska sitta kvar på plats måste man justera det ibland. Man skulle kanske kunna spänna fast det hårdare men jag gissar att det skulle bli väldigt obekvämt. Dessutom verkar nästan inga av de munskydd som säljs ha justerbara snören.

Så min slutsats är att våra så hårt kritiserade myndigheter förmodligen har rätt i att munskydd inte gör någon större nytta i verkligheten. I teorin kan nog ett munskydd som uppfyller medicinsk standard, sluter tätt, bärs rätt och byts ut ofta göra nytta. Men det är i praktiken ingen utom utbildad vårdpersonal som gör så.

Visst, måste man stå tätt ihop i tunnelbanan kanske det är bra att andra inte får ens utandningsluft rakt i ansiktet. Jag tror dock att det till största delen är ett sätt att lura i sig att man åtminstone är skyddad till en viss grad.

Själv har jag inte haft Covid trots tre besök på gymmet och minst ett besök på krogen i veckan, i princip hela året som varit. Några hemmafester har det faktiskt blivit också. Så till syvende och sist kanske det handlar om otur mer än något vi själva kan påverka.

Categories
Mitt liv

Grön och frivillig

Plutonen 2002

För lite drygt 12 år sedan gjorde jag lumpen. Ett numera avskaffat fenomen som gick ut på att alla dugliga* män precis efter gymnasiet togs ut i militärtjänstgöring på mellan 8 och 15 månader. Syftet var att bygga upp ett stort men billigt försvar som kunde agera köttmur mot de ryska stridsvagnarna som säkert skulle rulla mot Moder Svea vilket år som helst. Nej, exakt så var det förstås inte tänkt att funka, men jag var aldrig något stort fan av värnpliktsmodellen. Skulle krig faktiskt bryta ut är jag tveksam till om moralen vore tillräckligt hög eller stridsdugligheten tillräckligt bra efter flera år av bekvämt civilt liv för att en hastigt inkallad armé av värnpliktiga skulle göra någon nytta. Lyckligtvis behövde vi aldrig ta reda på det.

Nästan alla som gjorde lumpen berättar samma historia, med viss variation. Överdrivet nitiska befäl med starka åsikter om allt från uniformsknäppning till sängbäddning gjorde vardagen extremt strukturerad och rutinbunden. Extrema repetitioner av meningslös exercis ledde till muskelvärk och leda. I plutonen rådde den typen av överdrivet grabbig gemenskap som bara kan uppstå när 40-nånting hormonstinna killar tvingas sova, svettas och duscha tillsammans i flera månader utan tillgång till nämnvärd underhållning (detta var alltså fem år innan gemene man började äga smartphones). Vissa stod inte ut, spårade ur och blev hemskickade. Plutonen blandade folk från alla landsdelar och samhällsklasser. För undertecknad, en rätt så socially awkward nörd från blåa Danderyd, var det en mycket lärorik tid.

Snark...

Efter lumpen började jag på KTH och fick väldigt många andra saker att bry mig om och intressera mig för än Svea rikes försvar. Det var inte förrän jag började flyga och noterade att några grönklädda herrar tidvis lånade klubbens flygplan för ospecifierade aktiviteter, som jag insåg att det fanns något som hette Frivilliga Flygkåren och Hemvärnet. Min ursprungliga dragning tillbaka mot Försvaret var alltså något så nobelt som möjligheten att få flyga för skattebetalarnas räkning. Detta visade sig lyckligtvis vara betydligt lättare tänkt än gjort, och någon FFK-man blev det aldrig av mig.

Den utlösande faktorn blev istället ett par brev på posten. Det första informerade mig i snustorr ton om att jag inte längre var krigsplacerad (den utbildning jag fick för tolv år sedan ansågs alltså inte längre tillräckligt relevant) och det andra uppmanade mig att söka till hemvärnet. Den påföljande informationsträffen var tillräckligt förtroendeingivande för att jag skulle fylla i en ansökan. Detta följdes i sin tur av två resor till Kungsängen – en för att hämta ut två kubikmeter osorterad mörkgrön utrustning och en för att släpa tillbaka ungefär en fjärdedel av den till min introduktionshelg några månader senare.

This is mah rifle...

Att säga att introduktionshelgen vände upp och ned på mina förväntningar är en grov underdrift. När alla deltagare är vuxna, som oftast spenderat tid i arbetslivet och förstår poängerna med både personlig hygien och förnuftsbaserad problemlösning, så blir atmosfären och framåtandan en helt annan än den var i lumpen. När alla dessutom förenas av viljan att frivilligt lägga ner en stor del av sin fritid på att öva för att någon dag kanske behöva försvara Sverige från angrepp, och är mogna nog att förstå innebörden av det, är disciplinen inget som behöver tvingas fram av gormande befälselever. När jag beskrev det för min bror så sammanfattade han det ganska koncist: lumpen utan bullshit. Det kanske vore något för Hemvärnet att låna till sin rekrytering.

Tonvikten under introhelgen låg på teori om hemvärnets uppbyggnad och regler, men också väldigt mycket vapentjänst. Ganska naturligt med tanke på att automatkarbiner trots allt är ganska farliga saker att sticka i nävarna på godtyckliga Svenssons. En hel del repetetiva övningar blev det ändå, men med den högst relevanta skillnaden att det tydligt framgick vad som var syftet, vad vi förväntades kunna och hur lång tid det skulle ta. Memo till mina befäl för tolv år sedan: när man behandlar folk som vuxna människor lär de sig bättre. När de tre dagarna var över hade jag träningsvärk precis överallt. Nu kan jag knappt vänta till nästa övning!

Som hemvärnsmän (och -kvinnor) övar vi mellan 4-13 dygn per år, mer om man vill och har möjlighet. Utrustning (utom vapen) förvarar vi hemma. Ett par veckor om året är inte mycket, men efter en helg är jag säker på att vi skulle göra större nytta i Sveriges försvar än någon som gjorde lumpen för tio år sedan och inte har burit uniform sedan dess. Jag hoppas förstås alltjämt att det aldrig ska bli nödvändigt att ta reda på den saken – men det bästa skyddet är att vara redo. Dessutom är det kul! Om du vill vara med så ansök här!

* Som vi som var med då vet, var kriterierna för vem som ansågs duga för värnplikt inte särskilt konsekventa, vilket fick till följd att man kunde maska sig ur relativt lätt. Detta ska därför tas med en nypa salt.

Categories
Mitt liv Resande

Sköna Majland!

Majland!

Att resa är att hoppas: på att det nya land man möter av ska erbjuda storartade upplevelser för alla sinnen. På att lokalbefolkningen ska välkomna en med öppna armar och nyplockade blommor. På att killen som skrev recensionen av ditt hotell bara skojade om skabb i madrassen och decimeterinsekter i duschen. Det är dags för ett nytt slice of life-avsnitt i den här bloggen, för i går var jag och mina vänner (se urval ovan) på besök i världsmetropolen Åbo, Finland (eller Turku, i den lokala tungan). Detta som en del i en resa som av mig själv skulle placeras under kategorin “kryssning” men av en mer neutral observatör kanske snarare under “dra på sig skitiga byggoveraller och supa så att estniska långtradarförare ligger i lä”.

Jag har visserligen varit i Åbo förut. I betydelsen “sovit som en klubbad säl i min hytt när fartyget anlänt och fortfarande så vid avgång” vilket måhända är en ganska fri tolkning av att ha “varit” någonstans. Vårt stolta fartyg brukar nämligen inte göra mer än ett kort stopp där för att lasta ombord långtradare, bränsle och taxfree-sprit innan det vänder åter mot Stockholm, men den här gången hade vi genom Tallink/Siljas sköna omsorg möjligheten att åtnjuta nästan en hel dag i land. Eftersom ingen av oss visste ett skit om Åbo sedan tidigare vände jag mig till en pålitlig reseguide för att avgöra var vi bäst kunde hitta lite bakiskäk en gourmetrestaurang av högsta klass för att dämpa effekterna av föregående kväll.

Detta visade sig ha varit en utmärkt idé. Hade vi sedan faktiskt följt reseguidens råd hade resultatet kanske bara blivit en god måltid. Nu blev det istället en oförglömlig måltid.

Kiss my a##!

Sakta strosade vi upp för floden Aura. Fort går det inte när nio fyllon och en gravid kvinna (gruppens nyktra samvete) ska röra sig till fots före intag av morgonens bakispizza – frukostbuffén sov vi över alternativt missade eftersom Silja lurades om öppettiderna, men det är en annan historia. Exakt var den fantastiska restaurangen vi hört talas om skulle ligga – annat än på floden – var det ingen som visste och eftersom mobil data av någon anledning kostar två miljoner euro och din förstfödda dotter utanför sveriges gränser var det ingen som hade lust att ta reda på det. Vi gick visserligen förbi en hel del matställen som såg trevliga och stängda ut. Detta för att Åbo är “en sommarstad” fick vi senare lära oss. Nåväl.

När hungern började göra sig påmind på riktigt hördes en del knorranden från sällskapet, där flera av de lite klokare började propagera för att söka sig mot stadens centrum i hopp om att där hitta mer tillgänglig föda. Själv var jag fast inställd på att hitta den gäckande restaurangbåten och nog tusan låg det en båt precis bortom nästa bro, som inte såg helt tokig ut! Visserligen var det inte den som omnämnts av reseguiden, men den var öppen och såg inbjudande ut om man inte tittade så noga! Vad skulle kunna gå fel? Efter en kort men förvånansvärt enkel övertalning av mitt resesällskap – här kan man ana att hungersnöden redan hade börjat taga rov på förmågan till rationellt tänkande – styrde vi kosan mot restaurang Majland.

Vi lät oss inte avskräckas av att det bland restaurangens få gäster inte fanns en enda som åt någonting. Ej heller att menyn var på finska (en “Hawaii” måste ju vara samma sak oavsett vart man sig i världen vänder) eller att mannen i kassan började prata i telefon mitt i beställningen, en aktivitet som han uppenbarligen – av samtalets längd och ostressade tonfall att döma – prioriterade högre än något så trist som betalande gäster. Hade vi inte charmats av det mysiga däcket, där getingar och snålblåst framgångsrikt tävlade mot den flämtande solen om vår uppmärksamhet, hade vi kanske valt att gå någon annanstans just då. Själv minns jag tydligt hur jag försäkrade mina vänner om att det är ju typ omöjligt att fucka upp en pizza. Famous last words, indeed.

Mums!

Det är, åtminstone i teorin, omöjligt att fucka upp en pizza. Bröd, tomatsås, kött, grönsaker. Täck hela skiten med ost och bränn i en ugn tills trikinerna är döda. Till Majlands försvar ska sägas att de klarade den sista biten med råge, för det krävdes intensivt hackande med metallbesticken för att penetrera den nästan skottsäkra degbotten på vilken den torra massan av ingredienser (fläckvis uppblött med vad som troligtvis var spadet från burkchampinjoner) vilade. Teoretiskt är också en “Hawaii” samma sak i hela världen. Utom på Majland, för där innebär det köttfärs med hackad ananas. Den hackade ananasen var tydligen något av en lokal specialitet, för den återfanns även på min “Quattro Stagioni”, omsorgsfullt ihopblandad och fördelad med resten av ingredienserna. Till sällskapets stora förvåning var det varken skinka, salami eller kebabkött på Majlands version av “Vegetariana”.

Här ska sägas, i ärlighetens namn – stenhård köttfärs-hawaii med massor av salt på är helt okej om man håller på att förgås av hunger. “Quattron” var det däremot inte – jag är trots allt tacksam för att såväl oliverna som kronärtskockorna lös med sin frånvaro. Vi var alla rörande överens om att även fast vi kanske inte hittat den sämsta restaurangen i Åbo så skulle det trots allt krävas en hel del för att toppa The Majland Experience. Som genom ett mirakel var det ingen som drabbades av några sjukdomar som kunde härledas direkt tillbaka till lunchen senare under kvällen, sannolikt tack vare den omsorgsfulla gräddningen (eller det faktum att sprit också dödar bakterier rätt effektivt).

Att resa är att skapa minnen, och vi kommer alltid att minnas Majland. Om du, kära läsare, skulle råka befinna dig i Åbo innan den diarrébruna floden tar tillbaka henne så rekommenderar jag varmt ett besök för att insupa atmosfären. Och att sedan käka på McDonalds istället.

RUN AWAY

Farväl!

Categories
Flyg Mitt liv Resande

The Ryanair Experience

Jag har sedan länge en mycket djupt rotad skepsis mot lågprisflyg. Missförstå mig inte nu – det är inte så att jag tror att flygplanet kommer att krascha, men att som flygentusiast åka budgetflyg känns för mig ungefär som att vara gourmétkock och tvungen att äta på McD – jag vill ju att flygresan ska vara lite av en upplevelse, men lågprisbolagens inriktning är snarare att trimma bort så mycket av krusidullerna som möjligt och få flygplanet att kännas som en väldigt stor buss med vingar. Inte särskilt roligt, samtidigt spelar ju lågprisflyget en oerhört viktig roll när det gäller att flytta massor av folk från punkt A till B till ett pris som alla har råd med, något som “traditionella” flygbolag har haft lite svårt med från gång till annan. Ju fler som får flyga desto bättre.

Den här helgen hade jag och min gode vän Lukas planerat en liten tripp till Dublin med den sofistikerade avsikten att dricka öl, dricka öl och dricka mera öl så då föll det sig rent naturligt så att vi flög dit med Ryanair, bolaget som har rykte om sig att vara det ultimata inom sunkigt lågprisflyg. “Flyg med rajjen – ta den i b***n”, som en pilot jag känner färgglatt uttryckte det. Mycket riktigt, redan vid bokningen anar man att det är något skumt på gång. Mängden upselling är helt enkelt bisarr. Boknings-SMS? Exklusiv kabinväska? Prioriterad ombordstigning? Betala med kort? Hyrbil på destinationen? Ryanair-sajten har en design som skriker 90-tal och en felaktigt ifylld kryssruta kan ta priset till nya höjder.

Lättlurad som jag är kryssade jag rutan för prioriterad ombordstigning, eller “Priority Q” som det heter på Ryan-lingo. Eftersom man inte kan reservera säten så får man helt enkelt sätta sig där det finns plats, men för typ hundra spänn får man stå i en särskild kö som får gå ombord först. Därmed lyckades jag åtminstone kapa åt mig fönstersitsar i nödutgångsraderna (med massor av benutrymme) på både tur- och returresan. Klart värt det! Problemet är att man fortfarande måste köa, cirka en timme innan planet faktiskt går, och det finns ingenstans att sitta. Jobbigt – kölappar skulle kanske fungera, men bokade platser är nog alltjämt att föredra, helt enkelt för att man slipper stress och vet att man får sitta tillsammans med eventuellt resesällskap.

Ombord möttes jag av den utilistiska gul-blå dekoren som syns på fotot överst. Plast för hela slanten, fast i övrigt en ganska normal all-economy-interiör bortsett från att sätena saknade fickor och att säkerhetskortet var fastlimmat i framförvarande sätes nackstöd. Nu inställd på att maximera min Ryanair-upplevelse beställde jag varm mat, burgare med öl till det facila priset av 90(!) spänn. Resultatet kan beskådas ovan. Heineken är väl okej som öl betraktad, men … ostburgare? Detta var snarare (smält) ost och burgare var för sig, som med lite trixande kunde kombineras till en någorlunda ätbar ostburgare. Under tiden jag åt vandrade personalen fram och åter i kabinen och försökte sälja på folk skraplotter, telefonkort och rökfria(?!) cigg. Skulle vara intressant att se hur många såna de lyckas kränga på en typisk flygning.

Väl framme i Dublin vidtog öldrickandet och jag hade inte tänkt slösa någons dyrbara tid genom att berätta om det här. Den som mot all förmodan är intresserad kan se lite resefoton här. Jag kan varmt rekommendera både Guinness Storehouse och The Old Jameson Distillery för den som är på besök i Dublin. Jag kan även rekommendera att undvika alla pubar som har “live music” om avsikten är att föra en konversation med någon annan samtidigt med öldrickandet. Musiken är förvisso mycket bättre än vad som spelas på pubar i Stockholm!

Lyckades då den här trippen kväsa några av mina fördomar kring lågprisflyg? Njae, snarare tvärtom, men samtidigt kan jag konstatera att Ryanair gör en hel del som andra flygbolag borde ta efter. Att begränsa handbagaget till en liten väska på max 10 kilo är genialt! På andra flyg tar folk med sig väskor stora nog att rymma barn och husdjur i, tyngre än att de själva orkar lyfta dem. Allt bök med gigantiskt “handbagage” leder till enorma väntetider vid av- och påstigning, problem som helt enkelt inte finns på Ryanair eftersom alla väskor som inte är små och lätta är bannlysta. Att betala extra för allt utöver själva sittplatsen är också en bra modell som känns rättvisare än när jag som oftast flyger med enbart handbagage får betala samma biljettpris (och antagligen subventionerar) dem som reser med flera incheckade väskor. Fick jag bestämma skulle jag ta en extraavgift för att resa med småbarn också, med tanke på hur mycket besvär de orsakar andra resenärer, men det är kanske att önska för mycket.

Med detta sagt så kommer jag förmodligen inte att åka med Ryanair igen om jag får välja, av en mycket enkel anledning som de själva knappast rår över: Nyköping/Skavsta flygplats ligger på tok för långt från Stockholm, dessutom på en vägsträcka som rutinmässigt korkas igen ett par gånger om dagen vilket i värsta fall leder till att bussresan till flygplatsen tar tre timmar, för en flygtur på 2,15. Samma sak åt andra hållet. Åker man i god tid så belönas man vid ankomsten med vad som kan vara Sveriges tråkigaste flygplats, med absolut ingenting att göra för att fördriva tiden (okej, man kan dricka öl, om man gillar att betala överpris för den). Ett snabbtåg skulle göra underverk här, men det är knappast något som lågprisflyget kommer att finansiera. Är man ute efter lägsta möjliga pris så är Skavsta nog the place to be, men om man faktiskt har bättre saker för sig än att vänta så kommer den där tusenlappen extra för att flyga med SAS att betala sig väldigt fort i intjänad tid.