Högerkonspiration

Detta inlägg ingår i min reseguide till Albanien.

Albansk stolthet och nationalism

För många svenskar är nationalism ett fult ord trots att vi som folk har en väldigt uppblåst självbild. Vi förväntar oss att vårt land ska vara en god världsmedborgare som bistår andra länder i nöd, tar emot asylsökande, bidrar med vetenskap och kultur. Vi är med viss rätt stolta över vad Sverige producerat inom dessa områden, inom tekniska framsteg och idrott. Men den som dekorerar sin bostad eller arbetsplats med svenska flaggor, uttrycker stolthet över sin svenskhet eller den svenska kulturen, ses inte sällan på med misstanke. Är han måhända rasist? Sverigedemokrat? Det är en motsägelse som måste te sig fullständigt oförståelig för många.

Albanerna är tvärtom – deras nationalism är påtaglig men präglas av lika delar ödmjukhet och stolthet. Ingen alban tror att Albanien är världens bästa land, långt ifrån. Hen är fullt medveten om att betydande delar av landet knappt går att skilja från ett postapokalyptiskt katastrofområde (faktum är att jag flera gånger under min vistelse drog paralleller till Fallout 3). Hen har förmodligen levt åtminstone en del av sitt liv under diktatorn Enver Hoxhas förtryck och har fått se intellektuella och oppositionella mördas, bevittnat samhällets förfall och oerhörd fattigdom. Därefter fått uppleva hur korruption fyllde tomrummet som kommunismen lämnade efter sig och mycket av det som byggts upp av folkets blod och svett föll i ruiner.

Alltjämt är albanen stolt över sitt land. Stolt över dess rika historia och den roll nationens hjälte, Gjergj Kastrioti Skënderbej (George Castriot Skanderbeg) hade i att stoppa det Ottomanska rikets expansion i Europa under 1400-talet. Stolt över Albaniens naturliga skönhet, dess folks förmåga att uthärda kriser och ändå behålla sin oerhörda generositet och gästfrihet. Stolt över sin kultur och flaggan, som med fullständig självklarhet visas upp överallt. Tänk dig om Drottninggatan i Stockholm hade svenska flaggor på nästan varenda fasad och butikernas flashiga skyltningar fällde in heroiska bilder av Karl XII, Gustav Vasa eller Gustav II Adolf. Nu förstår du hur Tirana ser ut och vad som betraktas som normalt där.

Men den första frågan jag fick av nästan varenda person jag hade en längre konversation med var: “Varför reste du till Albanien?” De ville veta varför någon som har råd att resa i hela världen vill besöka Albanien av alla ställen. För dem att höra svaret om hur positivt jag som utlänning upplever Albanien var lika välbehövligt som uppskattat. Restaurangernas menyer är fulla av grekiska och italienska rätter, det traditionella albanska köket står sist. Ber du om en öl utan att specifiera närmare så får du inte helt sällan en Peroni eller Heineken, importerade märken. Inte för att de inhemska varorna är dåliga – tvärtom, jag har sällan ätit och druckit så gott. Det är bara självförtroendet som saknas.

Religion i Albanien

Islam är den största religionen i Albanien, följd av katolicism, men antalet moskéer och kyrkor är litet. Den typiske albanen är inte mer religiös i sina seder och bruk än den typiske svensken. I viss mån är detta en följd av kommunismens inflytande då religioner förbjöds och Albanien blev en ateistisk stat. Detta förklarar också i viss mån den relativa bristen på religiösa byggnader; många har helt enkelt rivits ner och inte byggts upp igen. Efter diktatorns död lättades successivt förbudet mot religionsutövande men landet har ingen nationell religion och de flesta skolor håller ingen särskilt religionsundervisning – ett talesätt som överlevt diktatorn Hoxha är att “albanernas religion är albanianismen“. Religionen är individens privatsak. Att religioner vars påstådda företrädare i andra delar av världen utkämpat (och utkämpar) blodiga krig här lever sida vid sida helt odramatiskt är också en källa till stolthet för albanerna.

Att vara ateist är därmed fullständigt odramatiskt i Albanien, men med detta sagt så är få albaner uttalade ateister. Den stora majoriteten anser sig tillhöra en religion men praktiserar den inte. Likheterna med den kristna svenska kyrkan som alltjämt samlar en majoritet av befolkningen nästan på slentrian, är inte svåra att se. Den stora kontrasten mot situationen i Sverige är att det i Albanien är muslimerna som är den “icke-religiösa” majoriteten, dock utan motsvarande förekomst av små grupper med djupt troende fundamentalister, varken kristna eller muslimer. Förklaringen är naturligtvis att Albanien inte haft vare sig en stark statskyrka eller någon sentida invandring från länder där religionen utgör en stor del av människors liv.

“Blir du inte skjuten där?”

En av de vanligaste fördomarna kring Albanien som jag stötte på inför min resa var att landet är farligt, att alla bar vapen, att blodiga familjefejder var vanligt förekommande och att polisen var genomkorrupt. Det gick så långt att jag köpte på mig småflaskor med sprit inför resan ifall vi skulle behöva muta oss fram – en webbplats jag letat upp insisterade på att detta var en nödvändighet (och sprit går ju alltid åt, oavsett). De flaskorna samlar nu damm i ett av mina köksskåp. Oavsett var eller när vi befann oss i Albanien kände jag mig aldrig hotad eller i fara för att bli utsatt för brott, ficktjuveri möjligen undantaget. Trafiksituationen – som jag beskrev i ett tidigare inlägg – är visserligen inte helt oproblematisk men det är inga svårigheter att ta sig fram till fots i städerna, ögonkontakt och en nickning funkar utmärkt där det saknas trafikljus. En trevlig omväxling mot Sverige, där samma manöver skulle leda till en hastig iscensättning av det gamla skämtet med tomaterna – “kom nu ketchup, så går vi…”

Jag hade aldrig någon närmare kontakt med den albanska polisen, de visade mig vänligt vägen de gånger jag var tvungen att fråga men pratade inte mycket eller gärna engelska. När jag frågade några albanska vänner om det jag läst om så förklarade de att korruption är och har varit ett stort problem, men att regeringen faktiskt gör något åt saken. Att synen på lag och ordning är något mer flexibel i ett relativt fattigt land är nästan självklart, men i förhållande till det kontrollbesatta svenska samhället upplevs detta nästan som befriande. Mycket av vardagslivet bygger på heder och ömsesidig respekt snarare än fasta processer; bussar stannar som regel där någon vill kliva på eller av, inte bara vid hållplatser. Betalning sker vid avstigning men vid ett tillfälle började en man hastigt dela ut biljetter till alla i bussen. Förklaringen visade sig vara en poliskontroll längre fram på gatan. Fram tills dess hade vi aldrig fått några biljetter – varför slösa papper?

Som man kan jag naturligtvis inte svara fullt ut för hur det är att vara kvinna i Albanien men jag lade aldrig märke till något våld eller respektlöst beteende mot kvinnor, trots att vi rörde oss frekvent på krogar och nattklubbar. HBTQ-personers rättigheter och frihet från diskriminerande behandling är sedan flera år lagstadgade i Albanien (under kommunismen var homosexualitet straffbart) och det finns flera aktiva HBTQ-rörelser som jobbar för ytterligare jämlika rättigheter, t ex erkännande av samkönade äktenskap. Med detta sagt är den allmänna attityden mot HBTQ-personer betydligt mer positiv i de större städerna som Tirana än ute på landsbygden och jag kan inte bedöma om det är förenat med risk att öppet uttrycka exempelvis homosexualitet.

Detta inlägg ingår i min reseguide till Albanien.

Äta i Albanien

Oavsett om du är den som vill äta som lokalbefolkningen eller föredrar bekanta smaker är Albanien ett väldigt enkelt land att bli mätt i. Köket är kraftigt influerat av främst Grekland och Italien, det påstås att även Turkiet har varit med och bidragit till grytorna men jag märkte faktiskt inte så mycket av de influenserna under min resa. Den som käkat kring medelhavet tidigare kommer att känna igen sig och nicka belåtet, här håller både råvaror och kökskonst hög standard. I princip allt är odlat, fiskat eller uppfött lokalt, ibland runt husknuten.

Restauranger finns överallt och ligger ofta i klungor, men räkna med att det inte alltid finns engelsktalande personal. Översatta menyer finns sällan och finns de så kan översättningarna hålla dålig kvalitet. Det hände att vi blev överraskade av vad som dök upp på tallriken men bara vid något enstaka tillfälle lämnade vi en restaurang utan att ha blivit fullständigt mätta och belåtna. Att vara flexibel och fråga kyparen vad han eller hon rekommenderar är ett säkert sätt att få en utmärkt måltid till ett rimligt pris.

På en albansk restaurang beställer du med fördel många små rätter, en bit kött eller fisk kommer som regel inte med särskilt mycket kolhydrater vid sidan av så en sallad eller skål med pommes frites är att rekommendera. En “grekisk sallad” (sallatë greke) med massor av supergoda tomater och fetaost, som är en helt annan upplevelse än den gummiliknande substans du kan köpa i en svensk mataffär, är en perfekt partner till det mesta. Vill du verkligen känna dig som hemma så finns det pizza (pica).

Priserna är helt fantastiska med svenska mått mätt. En utelunch med två rätter och två starköl på en bättre restaurang går utan större ansträngning att klämma in under 1 200 lek (80 kr) per person. En pizza kostar runt 350 lek (25 kr). Vi fann ingen större prisskillnad mellan restauranger i respektive utanför turisttäta områden (om några sådana kan sägas existera i Albanien) och heller ingen större skillnad mellan storstad och landsbygd. Vill du komma undan riktigt billigt köper du byrek, en paj som oftast är fylld med ost och kostar 100 lek (7 kr).

Det säger kanske sig självt, men befinner du dig i kustområdena så gör du dig själv en otjänst om du inte frossar i nyfångad fisk och skaldjur, som är minst lika goda här som i Grekland eller Kroatien (fast billigare!). Längre inåt landet är det mer kött och fågel som gäller: fläsk, kalv, lamm, get (passa på att prova!) och kyckling är vanligast. Ofta står inte alla traditionella albanska rätter med i menyn – be personalen om tips om det är vad du är ute efter. Utgå heller inte ifrån att allt som står i menyn nödvändigtvis serveras just denna dag.

Dricka i Albanien

Precis som maten är allt som går att dricka i Albanien föredömligt gott och billigt. För att släcka törsten i hettan eller till maten finns det mineralvatten av en mängd olika märken, vissa smaksatta. En halvlitersflaska kostar normalt 50 lek (3,50 kr). Precis som överallt annars är öl den vanligaste alkoholhaltiga drycken och det finns en rad inhemska och välsmakande märken: Birra Tirana (Kuqalashe), Birra Elbar och Korça för att nämna några av mina favoriter. Samtliga är ljus lager av pilsnertyp, inga överraskningar här även om mer sofistikerade ölsorter sakta men säkert gör sitt intåg.

Tyvärr tenderar restauranger och barer att tro att du som turist föredrar importerat öl (Heineken, Bitburger, Tuborg, Peroni och dylika) varför du bör vara tydlig med att du vill dricka en albansk öl. Det brukar dessutom att ha en mycket positiv sidoeffekt – att uttrycka en preferens för det lokala över importerade varor är ett av de enklaste sätten att få personalen vänligt inställd till dig. Om du mot förmodan hellre dricker ales, IPAs eller stouts så är hoppet inte förlorat – det finns, men du får leta runt lite.

Om du gillar vin bör du absolut ta tillfället i akt att besöka en albansk vingård – Çobo och Kokomani ligger båda inom behagligt avstånd från Tirana och arrangerar visningar och vinprovningar för en billig peng (Çobo tar €12 per person för fem glas vin med tilltugg). Ett sådant besök görs med fördel som del av en dagstur från Tirana med lite sightseeing på vägen, ta kontakt med exempelvis Off Limits Albania och be dem föreslå ett program utifrån dina önskemål. Albanska viner är utmärkta även med internationella mått mätt, men går knappt på export på grund av den småskaliga produktionen. På restaurang måste du ibland leta lite i vinlistan, de italienska står nästan alltid överst. Be kyparen föreslå ett albanskt vin!

Spritdrycker

Liksom på resten av balkan heter den traditionella spritdrycken raki eller rakia. Den som har druckit raki i exempelvis Grekland tänker sig här en genomskinlig, spritig dryck med en smak någonstans mellan grappa och 95-oktan, men i Albanien älskar man att smaksätta den med frukter eller andra örter för att på så vis få en trevligare smakupplevelse. Ingen blir förvånad om du som turist inte beställer raki efter en måltid, men serveras det så förväntas du åtminstone smaka. Letar du efter en att ta med dig hem så är Raki me Arra (Çobo) utmärkt.

I så gott som alla souvenirbutiker säljs små flaskor med något som heter Konjak Skënderbeu (Skanderbeg). Det är inte raki, utan en spritdryck döpt efter Albaniens nationalhjälte. Smaken är… speciell, och innan du överväger att köpa med dig en flaska hem föreslår jag ett smakprov från en bar.

Shopping i Albanien

Det finns faktiskt inte så mycket att säga om shopping i Albanien. Förväntar du dig extremt låga priser på märkesvaror (eller varor som håller motsvarande kvalitet) så kommer du att bli besviken – importerade kläder, skor, elektronikprylar och liknande är som regel dyrare än i Sverige och de stora köpcentrumen inne i centrala Tirana säljer nästan uteslutande sådana. Naturligtvis riktar dessa glimrande byggnader sig inte till gemene man utan till de extremt välbeställda, samt förstås rika turister. Strunta i dem. Ett undantag med en del mer prisvärda butiker är jättegallerian Tirana East Gate. Den ligger en bit utanför stadskärnan men det går direktbussar, skyltade “TEG”.

I mindre butiker går det att göra fynd, särskilt om du är ute efter souvenirer eller minnen från tiden då Albanien led under kommunistisk diktatur – bägge finns i enorma mängder. Marknaden i Krujë är ett bra ställe att shoppa efter sådana och den nås på någon timme med buss från Tirana. Priserna på souvenirer är mycket humana och försäljarna är inte påstridiga – de välkomnar dig mer än gärna in i butiken men vill du sedan gå därifrån utan att köpa något så stöter du inte på några protester. Räkna inte med att kunna pruta särskilt mycket på priserna, det kan gå men är inte en självklar del av att göra affärer som på andra platser i världen. I Tirana är det inte så tätt med souvenirbutiker men det ligger flera stycken i centrum söder om floden.

Relativt få butiker eller restauranger tar kort, men det förekommer och det skadar aldrig att fråga. Däremot finns det bankomater överallt (VISA/MasterCard) så du behöver inte vara särskilt orolig för att få slut på kontanter. Många affärer accepterar dessutom betalning i Euro.

Detta inlägg ingår i min reseguide till Albanien.

Resa till Albanien

Att flyga till Albanien är inte svårt, åtminstone inte i teorin. Det finns bara en internationell flygplats – Tirana International Airport Nënë Tereza (TIA) – och den ligger en kort bit utanför huvudstaden Tirana. Flygplatsen betjänas av ett antal större flygbolag som Lufthansa och KLM. Räkna med minst ett byte på vägen. Biljetterna är inte särskilt dyra, men Albanien verkar inte vara tillräckligt populärt som resmål för att dyka upp i kampanjerbjudanden.

Vi betalade 3 437 kr per person, tur och retur med Air Serbia (som ibland dyker upp i sökresultat under det gamla namnet Jat Airways). Total restid var 4½ timme inklusive 45 minuters transfer i Belgrad. Låt inte namnet eller det faktum att det är ett mindre bolag avskräcka – Belgrads flygplats är kanske inte den bekvämaste att vistas på en längre stund men själva flygningarna gick helt utan problem och med fullgod komfort, mat och dryck ingår även i ekonomiklass.

Om du främst vill besöka södra Albanien går det också att ta sig in via Grekland (Korfu). Jag kan tänka mig att det är lättare att hitta billiga flygbiljetter dit, men om du därefter vill ta dig upp mot huvudstaden Tirana så blir resan väldigt lång.

Det går inte att få tag i albansk valuta (lek) i Sverige. Däremot går det utmärkt att ta ut pengar med vanliga bankkort (VISA/MasterCard) i Albanien, eller växla till sig lek från euro. Valutakoden för lek är ALL och växelkursen (juni 2016) är ungefär 1 SEK = 14,50 ALL. Växlingskontor och bankomater (som heter bankomat även på albanska) finns på flygplatsen. Hotell och många andra tar gladeligen betalt i euro, så du kan vänta med att växla om kön på flygplatsen är för lång. Det kryllar av bankomater och växlingskontor i alla större städer.

Från flygplatsen till ditt hotell i Tirana åker du lämpligtvis taxi. Det finns förstås massor av taxiförare som väntar på dig när du kliver av planet men priserna kan variera. Det ska inte kosta mer än €15 från flygplatsen till centrala Tirana. Boka taxi via hotellet i förväg så slipper du bekymmer.

Hotell i Albanien

Det finns mängder av hotell att välja på i Albanien och att boka rum är okomplicerat, använd Tripadvisor och boka via någon av de stora sajterna så gör du det enkelt för dig. Tirana är inte särskilt stort, så i princip alla större hotell ligger på behagligt promenadavstånd från sevärdheter, restauranger och barer. Som Tiranas centrum används ofta Skanderbeg-torget (Sheshi Skënderbej) men det ligger i själva verket lite nordligt. Söder om floden är det som livligast.

Vi valde att bo på MonarC Hotel lite öster om Skanderbeg-torget och det visade sig vara ett utmärkt val. Jämfört med mycket annat i Albanien är hotellen dyra, de bättre kostar uppemot 600-900 kr/rum under högsäsong. Priset motsvarar emellertid standarden – jämfört med svenska eller centraleuropeiska hotell saknades ingenting och såväl städning som service fungerade klanderfritt.

Så gott som alla hotell, restauranger, caféer och många sevärdheter har gratis wi-fi. Däremot fungerar det inte alltid. Elavbrott är inte vanligt förekommande (vi var aldrig med om något under vår resa) och kranvattnet är som regel drickbart – men strunta i det, för källvatten på flaska är nästan gratis (50 lek för en halvliter).

Resa runt i Albanien

Albanien är inte ett stort land, men infrastrukturen vad gäller transport är sliten och i stort behov av resurser. Det finns inga användbara tåg, oavsett vad vissa reseguider försöker påstå. Vägnätet håller delvis god standard, särskilt mellan de större städerna, men mindre vägar är gropiga eller oasfalterade. Bil- och busstrafik delar vägbana med boskap, cyklar, mopeder och hästkärror, många överlastade med skörd eller andra varor.

De vanligaste och bästa sätten att resa är med bil eller minibuss. Från Tirana går också vanliga stadsbussar (hållplatsen ligger nära moskén) som följer tidtabell. Minibussarna från Tirana går från en annan hållplats som ligger en bra bit nordväst om centrum men är lätt att hitta. Förarna påkallar potentiella resenärers uppmärksamhet genom att ropa ut namnet på ändhållplatsen. Biljetterna är billiga, enstaka hundratal lek per person. Minibussarna kallas ibland furgons.

För att hitta till bussarna respektive lista ut vilken som är rätt för din tilltänkta destination så frågar du personalen på ditt hotell eller letar upp en engelsktalande person på plats. Albanernas hjälpsamhet mot turister är oerhört tillförlitlig – alla vi stötte på under vår resa gjorde sitt bästa för att hjälpa oss på vägen.

Vissa bussar går på tidtabell, andra går när de blir fulla. Glöm inte att ta reda på när sista bussen går hem igen – det kan vara tidigare än du tror. Eftersom alla minibussar och en del bussar är privata så finns det ofta flera att välja på. Förarna kan upplevas som påstridiga i sin jakt på betalande kunder men accepterar som regel ett nej. Kvinnor och äldre människor har alltid förtur till sittplatserna.

Bil och taxi

Det enklaste färdmedlet är förstås taxi. Med svenska mått är taxi i Albanien otroligt billigt, men dyrt i jämförelse med bussarna. Taxibilar finns i mängder och kör precis dit du vill. Många taxiförare talar okej engelska men det hjälper att ha resmålet skriftligt. Precis som överallt annars finns det mer och mindre seriösa taxibolag; be hotellet beställa en åt dig eller ring en av de större taxiväxlarna som talar engelska, typ Merr Taxi med det praktiska numret 0800 5555.

Det går att hyra en bil och köra själv i Albanien, men det är inget jag rekommenderar. Trafiksituationen är svår att beskriva med ord. För många albaner tycks den första instinkten vid kontakt med en bilkö vara att försöka köra om den i motgående körfält, på trottoaren eller ute i terrängen. Signalhornet används istället för blinkers, fast oftare. Vissa förare av finare/dyrare bilar spelar efter helt egna regler och förväntar sig fri passage i minst dubbla hastigheten mot vad begränsningen anger. Lösa djur finns överallt.

Albanerna har lärt sig hantera detta kaos och har dessutom listat ut vilka bilar som tål den varierande vägstandarden utan att falla i småbitar (Mercedes är favoritmärket), men för en timid svensk ter det sig som närmast självmordsbenäget tills man har vant sig. Drick ett par öl innan den första taxiresan för att lugna nerverna…