Spelat: Metro 2033 Redux och FTL: Faster Than Light

Mitt spelintresse går upp och ned över tid, inte helt oväntat ligger det på en hög nivå så här i semestertider och då inte minst när Steam har en av sina årliga massor-av-spel-löjligt-billigt-kampanjer. Så här kommer två recensioner till i serien! Det högst oavsiktliga temat denna gång är invasioner…

Metro 2033 Redux

Metro 2033 Redux

Metro 2033 är ett förstapersons actionspel med mycket smygande genom mörka tunnlar. Miljön är Moskvas tunnelbana och året är 2033, efter ett tredje världskrig där mänskligheten till större delen utplånats och de enda överlevande (i Moskva, åtminstone) tvingas leva i resterna av tunnelbanenätet eftersom jordytan är förgiftad och dessutom befolkad av hungriga demoner. Spelet baserar sig på en bok med samma namn och följer en hyggligt linjär story där spelarens karaktär, Artyom, måste ta sig igenom systemet för att varna sina polare om det förestående hotet från en demoninvasion.

Dark and atmospheric, this graphically intensive but slow-paced shooter is a perfect way to spend a dozen hours. It’s an immersive sci-fi horror story set in post-apocalyptic Moscow that keeps a steady rhythm and doesn’t rely on artificial boss battles for ramping up the challenge. The “Redux” version brings the graphics up to speed, the original having been released five years ago.

This version also offers a choice of “Spartan” vs “Survival” modes, the latter supposedly more difficult in terms of access to items and ammo, but in Survival mode on Normal difficulty I very rarely ran low on supplies. Experienced FPS players may wish to select a higher setting from the outset. Unfortunately the linearity of the story greatly reduces the enjoyment to be had from replaying the campaign.

While not usually a fan of sneaking around, I found the stealth elements to be well thought out and it’s certainly possible to get through the levels with a minimum of bloodshed if one so desires. Most importantly however, they are almost entirely optional, and if you prefer a more action-oriented play style it’s there for the taking.

Unfortunately the level design is this game’s weakest point, the underground levels are typically quite linear while the surface levels sometimes left me feeling unsure where to go next. If you get lost and end up running low on filters for your gas mask your only real recourse is loading up a save game, which reflects poor design.

In summary, Metro 2033 Redux is a thrilling experience well worth your time and money, especially if you can get it on sale.

Mitt betyg: 7,5/10


FTL: Faster Than Light är ett strategispel i ett universum där du och ditt rymdskepp utgör “federationens” sista hopp mot de ondskefulla rebellerna. Dessa är i full färd att genomföra en omfattande invasion och du måste ta dig fram, genom fientliga utomjordingars domäner och förbi mycket bättre utrustade motståndare, till federationens hemplanet för att varna dem. Spelet har ett rejält inslag av slumpen, hög inlärningströskel och ökar snabbt i utmaning vilket gör det mycket svårt att vinna, eller ens överleva mer än 30-45 minuter, om man har riktig otur och/eller är nybörjare. Det går inte att spara spelet; varje gång man dör får man börja om från noll.

Let’s get this out of the way first: this game would be an easy 10/10 for me if it just came with a standard save game feature, and less random store contents. I love the random encounters, the ways you can improve and customize your ship to try different playstyles, the constant pressure to keep moving forward, the soundtrack, even the somewhat simplistic graphics – but it’s all for naught when you’ve died for the umpteenth time just because of bad luck.

We’ve learned from excellent games like X-Com that it’s entirely possible to combine random elements and permanent death with a save game system without ruining the enjoyment for those people who want the full rogue-like experience, so why the developers chose to leave out this standard feature is beyond me.

The fact that battles are real-time while movements are not, and the ability to pause the game at any time, allows for a combination of thoughtful and tactical gameplay that is just as enjoyable here as in Transistor. While you can get away with leaving everything on auto in the beginning, eventually you will find yourself intensively micromanaging your weapons, systems and crew, which can get overwhelming fast if things turn sour.

All this having been said, I find FTL strangely addictive and keep coming back for more punishment. Because a full playthrough rarely takes more than an hour or two, it’s well-suited for the occasional break. All in all, it’s a very well-designed game that is unfortunately brought down by some very specific issues, hopefully to be resolved in a sequel.

Mitt betyg: 6/10 (tidigare 7/10, jag skrev ner betyget för att vara mer konsekvent i jämförelse med andra spel jag har testat)