Spelat: Undertale


En god vän gav mig Undertale i julklapp. Inte sedan Portal har jag hört talas om ett så kritikerrosat spel – Yahtzee Croshaw, en spelkritiker som gjort sig känd genom att besinningslöst slakta även spel han tycker om, gjorde sin recension i fem ord: “Undertale is a good game.” Självklart var jag tvungen att spela det. Ganska lätt avklarat förvisso, det här är inget hundratimmars-epos som tar över ens liv, hela spelet går att plöja igenom på en eftermiddag eller två. Istället är det berättelsen och de många okonventionella inslagen som får det att stå ut från mängden. Jag har gjort mitt bästa för att inte avslöja något kritiskt, men du som är spoilerkänslig bör läsa försiktigt, eller inte alls – Undertale blir faktiskt bättre ju mindre man vet om det i förväg.

Undertale is an interesting game. Not because it offers particularly good gameplay, graphics, or because it’s challenging – but the simple exterior hides a surprisingly engaging and complex story, told in a way that defies convention and makes Undertale stand out from the endless brown goo of mediocrity that the Steam store occasionally resembles. It styles itself like a JRPG but it really isn’t one, taking every opportunity to subvert existing tropes and play with the format.

Unfortunately, the brilliant writing makes the lacklustre gameplay stand out all the more, because it quickly becomes a chore that you must plow through in order to get to the next parcel of story. And then again, because the game withholds some (story-critical) content unless you go through it at least twice, or manage to hit all the critical flags on the first run – probably impossible without a walkthrough.

Undertale prides itself on being a game where nobody has to die – which is represented in each battle by the option to “spare” the monster. This option only becomes available after certain actions are taken, and so is a mini-puzzle in itself, but the solutions are often obvious and so most battles can be resolved in seconds, especially if the same monster has been encountered before. When attacked, you are faced with a short “bullet hell” minigame, where you must dodge incoming projectiles of various sizes and shapes. There are enough variations on the formula that this doesn’t immediately become tedious, and some of the later battles can be quite challenging.

The graphics, as I’ve mentioned, vary from simply bad to acceptable; the game is presented in faux 8-bit – that is, blocky graphics in variously low resolutions, but with high resolution effects. There are a number of art shifts throughout, which are used sparingly but effectively, typically in expectation of a major event. The excellent soundtrack also contributes greatly to the ambience and helps set the tone of each encounter.

Apart from the story, what I think makes Undertale stand out is how it plays with itself as a medium. Actions such as saving, loading and even exiting to the desktop are woven into the story in a way that few games have ever even tried. Restoring a save file to try something different, you may find that NPCs still remember your actions from before, although this mostly affects dialogue.

While I still don’t feel that Undertale quite lives up to the hype, I’ve come to overlook its faults and appreciate it much more after seeing the whole story through to the end. It delivers a unique experience and a story that manages to be emotionally engaging while still delivering a lot of laughs. And you’ll be filled with determination.

Mitt betyg: 8/10.


Spelat: Valkyria Chronicles och Banished

Det är speldags igen så här i mellandagarna och förutom att shoppa loss i den årliga vinter-rean på Steam har jag ägnat min tid åt att spela igenom en riktig pärla – Valkyria Chronicles, ett strategispel i anime-utförande som jag rescencerar här nedan. Passar även på att skriva några rader om ett spel som kanske inte sticker ut lika mycket, men som med sina indie-vibbar och lugna tempo kan ge många timmars skön speltid för den som gillar att bygga städer och hantera resurser: Banished.

Valkyria Chronicles

Valkyria Chronicles

Valkyria Chronicles är en skildring av en omfattande konflikt i en fiktiv värld som i mångt och mycket liknar Europa under andra världskriget. Vi följer en hemvärnspluton i landet Gallia, som trots sin neutrala hållning i konflikten mellan stormakterna dras in i kriget och tvingas kämpa för sin överlevnad. Till spelstilen är Valkyria Chronicles väldigt likt X-Com: Enemy Unknown men med ett mycket starkare fokus på story. Valkyria Chronicles är inget nytt spel – det kom redan 2008 på Playstation 3, men sedan ett drygt år tillbaka finns det på Steam, med uppfräschad grafik och allt tidigare släppt extrainnehåll med på köpet.

I put off playing this game for quite some time despite it being recommended to me over and over. Something about it being a console port and ‘Yet another game set during WW2’ put me off. I was deeply mistaken. This is one of the best strategy games I’ve played, as far as the style of play goes it is very similar to X-Com: EU but the story and characters resonated deeply with me and I played it more for the story than for the battles themselves (which are nonetheless great). Only a few minor things give away that this was originally a game for the PS3, the port is very well done although I know some people dislike the controls. The graphics have aged well; the watercolor style which permeates the game is beautiful and the higher resolutions that modern PCs are capable of do it great justice. The game also runs without stutter on my weaker non-gaming laptop.

Interestingly, while I would normally never consider watching anime in anything but its original language I found the English script of this game to be superior to the Japanese, the latter is quite dry at times and I feel the English voice actors are actually a better fit for their respective characters. And the story and characters are really what make this game stand out. Games that go out of their way to elicit strong emotional responses never make an impression on me, but this one did. As we follow the story along, the characters are occasionally thrust into situations where they must do battle for one reason or another, this using a delightful combination of strategic top-down and tactical first-person gameplay that few other games have tried. While not especially realistic, it works well and you feel very in control of your soldiers’ actions.

In the broader perspective however, Valkyria Chronicles’ depiction of a large 1900s military conflict from a squad’s point of view is very realistic and includes a number of scenarios that ring familiar to anyone used to games set during WW2 – the dramatic beach landing, an assault on an unassailable fortress, a liberation of a small town, a sneak through the forest to avoid detection, and so forth. The considerable variation in battles keeps the game interesting and it never felt like a grind to me. Eventually, supernatural elements (the titular Valkyria) are introduced and the story kicks it up a notch into epic territory. Few games these days become so noticeably better the more you play them.

As for negatives, I don’t think the game is very enjoyable if you focus on getting the highest possible ranking from every encounter, as this rewards speed over all else. A few battles are nearly impossible to win on the first try without prior knowledge about what challenges await you once the mission starts, meaning you may find yourself having to start over with a different strategy. The game lets you save both between and during battles, however, so this can usually be alleviated by simply backing up a few turns. There are fairly few achievements and they range from trivial to almost impossible; a few more in the middle range wouldn’t have hurt. I also dislike the fact that you have to play through the game twice to access some content.

Summing it up, this game is fantastic. It combines all the elements of a good anime and a good turn-based strategy game, with enough of its own flavor to be unique and spectacularly enjoyable. My main problem with it is that it only took me about 45 hours to complete and I fear the next game I play won’t be nearly as good.

Mitt betyg: 10/10



Banished är ett strategiskt stadsbyggarspel där du styr en grupp människor som blivit exilerade från sin by, någon gång under järnåldern. För att överleva måste de samla svampar, fiska, hugga ved och bruka jorden på sin nya boplats, vilket kan vara lättare sagt än gjort när man inte fått varken frön eller varma kläder med sig hemifrån och vintern nalkas med stormsteg. När de grundläggande behoven väl är tillfredsställda gäller det att bygga skolor åt barnen, gravplatser till de som lämnat jordelivet bakom sig och gruvor för att få upp malm ur jorden – allt för att skapa ett nytt samhälle. Spelet är stundvis utmanande men samtidigt avkopplande i sina vackra, skogklädda miljöer som förändras över säsongerna.

Banished is a city builder for the thinking gamer with a lot of time on his or her hands. Starting out with essentially nothing, you scramble to scavenge logs, stones and food from the forests and streams around your wagon, desperately trying to keep your families fed and warm during the coming winter (always coming, that winter is). Because most critical resources are finite until you find a way to replenish them (e.g., replanting forests), you must provide for your population’s critical needs while ensuring there is enough set aside for future investments. Depending on your starting conditions, this can be a formidable and very enjoyable challenge.

Once you get past this stage, however, the game’s pace slows considerably as you move from trying to stay alive to simply growing your settlement and securing the means to support that growth from renewable sources. Watching your increasing population go about its business, slowly but intently, is strangely addictive and everything you see matters. It is unfortunate that after spending some time in the growth phase, the game pretty much runs out of content and all you’re left with is a perpetual but not very challenging game of resource management.

It’s an iron-age Sim City, to put it simply.  There’s no combat, no conflict at all, just growing your town while managing your workforce. If that’s your thing then you will find Banished enjoyable for hours upon hours, as I have. Considering it is available for less than €5 whenever there’s a Steam sale I see very little reason not to pick it up if you enjoy city builders. Somewhat compensating for the scarcity of late-game content is the huge amount of fan-made mods that have been created. For an indie title, the excellent sountrack and graphics deserve special mention.

Mitt betyg: 7,5/10

Fordon och trafik

Provkört: DriveNow


Det är omöjligt för mig att recensera DriveNow utan att dra mängder av paralleller till Car2go, så gå och läs min provkörning av den tjänsten först om du inte har gjort det. En sammanfattning? Okej, DriveNow (och Car2go) är ett enklare sätt att hyra bil, kort sagt. Istället för att förboka bilen, betala per timme/dygn och vara lämna igen den på samma ställe (oftast en bensinmack dit inga bussar går), handlar DriveNow/Car2go om att bilar står strösslade på allmänna parkeringar över stora delar av Stockholm. En app i mobilen funkar som radar för att hitta närmaste bil, där är det bara att hoppa in och köra. Appen håller reda på hur mycket du kört och du betalar per minut. Du lämnar bilen när du inte behöver den längre, bara det är inom området som DriveNow/Car2go betjänar (Stockholm plus ett antal närförorter) och på en allmän parkering.

Enkelt, smidigt och billigt – åtminstone för korta resor och åtminstone om man jämför med taxi eller konventionella hyrbilar. Dessutom miljösmart eftersom många som kanske inte behöver bil mer än någon gång i veckan kan klara sig helt utan att ha sin egen. Samtidigt inget som lär konkurrera ut kollektivtrafiken och du kan inte ta bilen på långresa om du inte vill betala multum, den förföriskt låga minuttaxan springer snabbt iväg om du inte utnyttjar tiden effektivt. Car2go var först ut på svenska marknaden med den här typen av tjänst (men liknande tjänster som Sunfleet har funnits länge) och därför var jag nyfiken på att prova DriveNow, som särskiljer sig på en rad punkter.

Smakar det så kostar det

Den mest märkbara skillnaden mellan Car2go och DriveNow är också den viktigaste – DriveNow har fordon av en helt annan klass att erbjuda. Car2go ägs av Daimler, som även äger Mercedes-Benz och deras mindre lyckade lågprismärke Smart. Bilarna som hyrs ut av Car2go är en äldre modell av Smart Fortwo, en patetisk skapelse som i bästa fall har plats för två personer och två shoppingkassar. Den klena motorn sörjer visserligen för en låg miljöpåverkan… med 2007 års måttstock. Ungefär samtidigt som kartorna i navigatorn uppdaterades. Skillnaden mot DriveNow är som natt och dag. Hos de senare är det BMW Group som har stått för vagnparken och denna består av senaste årsmodellerna ur 1-serien, 2-serien samt MINI i 3- och 5-dörrarsutföranden. Bilar du inte skäms för att synas i oavsett situation.

Den heterogena flottan kommer förstås med en brasklapp, vilken modell du får köra är i någon mån bestämt av vilken som råkar finnas i närheten men den “sämsta” bilen du kan få springer fortfarande i cirklar runt Smart Fortwo både vad gäller kvalitetskänsla, körglädje och utrymmen. Fyra säten är minimum och de två BMW-modellerna rymmer över 1 000 liter bagage vardera. Priset är dessutom samma oavsett vilken modell du väljer, 4,50 kr/minut. Det är en halv spänn dyrare än Car2go men vad som kan tyckas som en försumbar skillnad på några ören blir lätt till flera tior när minuterna tickar iväg. Huruvida det är värt pengarna kan bara du avgöra.

Försprång genom teknik

Min provtur med DriveNow gick från Sundbyberg in till Värtahamnen. Appen, som finns till Android, Windows Phone och den där fruktluren, är väldigt lättanvänd – så fort man startar den visas närmaste bil på kartan och kan reserveras med ett knapptryck (ifall du vill vara säker på att ingen annan kniper den först). Jag hade turen att finna vagnparkens toppmodell, en BMW 2-serie Active Tourer, bara ett kvarter bort från där jag befann mig. Till skillnad från Car2go sitter det ingen display i bilens fönster, här sköts upplåsningen helt genom appen och det är rätt trevligt att kunna låsa upp bilen innan man står bredvid den, särskilt om det regnar (och när regnar det inte i Sverige?)

Väl insutten på förarplats fick jag genom bilens menysystem några korta instruktioner om hur systemet fungerade. Först därefter kunde jag starta motorn och köra iväg. DriveNow har valt en lösning där man inte behöver använda appen under tiden man kör, vilket naturligtvis är gynnsamt ur säkerhetssynpunkt. Istället är alla funktioner integrerade i bilens dator och styrs med ett centralt monterat reglage på manöverpanelen. Själva körningen är inte mycket att orda om – BMW bygger enastående körglada och bekväma bilar – men systemet kan tyckas en aning mästrande för den som är en van bilförare. Jo, tack, jag vet att jag måste ha ett giltigt körkort. Ja, jag vet att man startar bilen genom att trycka på den stora knappen märkt “START”. Men som avsett för ovana förare är det naturligtvis helt rätt.

Resan till Värtahamnen kostade mig drygt 100 kr,  ungefär en tredjedel av vad samma resa hade kostat med taxi. Visst, SL hade varit betydligt billigare, men också trångt, smutsigt och långsammare. Jag kan svårligen säga annat än att det var väl spenderade pengar.

Bättre med en brasklapp

DriveNow har uppenbarligen satsat på att leverera en tjänst som känns mer “premium” än konkurrenten, men allt är inte perfekt för det. Man känner sig lite som om man sitter i ett BMW-showroom, hur kommer bilarna att se ut efter flera år av slitage från oförsiktiga och ovana förare? Att bilarna rymmer fyra personer plus packning är visserligen trevligt, men hur ofta behöver du utrymmet? En Smart må vara en hög med skräp i jämförelse men den går att parkera i utrymmen som ratas av alla andra trafikanter på fyra hjul eller flera, barnvagnar möjligen undantagna. DriveNow erbjuder även manuellt växlade bilar vilket kan komma som en obehaglig överraskning för den som inte kör bil så ofta. Nu syns det visserligen tydligt i appen om bilen man är på väg att kliva in i är automat eller manuell, men ändå.

För min egen del är lyftet från Car2go till DriveNow så stort att jag lär välja den senare i framtiden, åtminstone tills Car2go uppdaterar sin flotta. För den som skiter i körglädje och bara behöver en bil att flytta sin egen bakdel samt några shoppingkassar från punkt A till B, är frågan om inte prisskillnaden överväger till Car2go:s fördel. Men så fort man ska transportera något skrymmande, har fler än en passagerare eller vill njuta av körningen så dominerar DriveNow. Ur ett konsument- och miljöperspektiv är vi alla vinnare oavsett när valfriheten ökar, människor slipper vara beroende av SL samtidigt som behovet av att äga sin egen bil minskar. Det är värt minst fem stjärnor!

Internet och IT

Ett spel om pengar


Jag tänkte ta ett par minuter av din tid för att beskriva, eller argumentera om man så vill, för sättet jag köper spel på. Jag har spelat datorspel sedan 80-talet, större delen av mitt jordliga liv. I början var det nästan uteslutande piratkopiering som gällde men över tiden har det blivit så enkelt och smidigt att köpa spel att jag i princip helt har slutat med det. Steam och liknande tjänster har gjort det så lätt för oss alla att utforska och uppleva sådant som tidigare krävde en omständig tripp till en butik och en investering motsvarande ett mindre afrikanskt lands halva BNP. Ni som fortfarande spelar på konsoler, jag tycker rätt synd om er! Men allt är inte frid och fröjd i PC-land för det. Det är vida känt att spelbranschen i stort jobbar som följer:

  1. Släpp halvfärdigt, buggigt spel för €50-60
  2. Använd intäkterna från den första försäljningsspiken för att fixa de värsta bristerna
  3. Släpp återstående innehåll som DLC för €10-15/styck
  4. Använd intäkterna från DLC för att fixa fler buggar, producera mer DLC, och så vidare
  5. Över flera månader/år, reducera priset stegvis för att hålla försäljningen uppe

Den här affärsmodellen, som man kan ha många invändningar mot, arbetar under förutsättningen att många spelköpare är så överväldigade av hypen att de köper spelet på steg 1. Min metod är att köpa spelen först efter att spelen har legat på steg 5 i flera månader, gärna år. När en “Steam Summer/Winter Sale” eller motsvarande drar igång så kollar jag bara vilka spel på min “önskelista” som ligger på €10 eller så, och dem köper jag, såvida inte recensionerna gör gällande att utvecklarna helt abdikerade nånstans på steg 2 och nu bara försöker skrapa in vad pengar de kan för att inte gå i kånken.

Fördelarna med denna metod är:

  • Jag har alltid en kö på 8-10 spel som ligger och väntar – min tid är det enda som sätter gränsen för hur mycket jag vill spela
  • Jag har råd att köpa alla spel jag vill ha när de aldrig kostar mer än typ €10
  • Jag behöver inte uppgradera min dator särskilt ofta eftersom spelen jag köper inte ligger på “cutting edge” vad gäller systemkrav
  • Jag behöver aldrig chansa på om ett spel är bra eller inte innan jag köper det
  • När spelen kommer ut på €10 så är det ofta inklusive all DLC, “pre-order exclusives” (ha!) och expansioner, med mera
  • När spelen har varit ute en tid så är alla större buggar (och många små) oftast fixade
  • När spelen har varit ute en tid så kommer det att finnas mängder av moddar ute, om spelet har en mod-community

Nackdelarna är:

  • Om jag hade varit en spel-hipster så hade det varit väldigt jobbigt att aldrig vara tidig med det nya
  • Om en vän vill spela ett spel med mig som inte ligger i kön så är jag nödgad att rucka på mina principer
  • Den enorma mängden pengar jag sparar på att köpa spel för 10-20% av ursprungspriset riskerar att leda till högre ölkonsumtion

Här följer några invändningar jag har fått från mina vänner och bekanta när jag förklarar varför jag t ex inte har köpt Fallout 4 ännu:

  • “Jag kan inte vänta så länge!” Varför inte? Du springer ju i löparspåret en gång i veckan, handlar ekologiskt när du kan och fäller ner toalocket efter dig som en duktig svenne. Är lite självdisciplin så himla svårt?
  • “Om alla gjorde så där skulle spelbranschen gå under!” Nej, de skulle ändra sin affärsmodell och börja släppa färdiga spel igen. Men så länge folk är beredda att köa för nya spel som alla vet kommer att vara en ospelbar bugghärd första månaden så är det nog ingen större risk…
  • “Men min polare/henvän/farmor/undulat vill spela med mig nu, inte om två år!” Precis som med hälsosamma dieter så är min strategi helt värdelös om man inte får göra undantag ibland. Men du, det går faktiskt utmärkt att spela spel tillsammans som inte kom ut i förra veckan…
  • “Du är orättvis mot små oberoende utvecklare som gör sitt bästa för att släppa buggfria spel!” Bah, med tanke på vad Steam Early Access spottar ur sig ibland så tvivlar jag. Men indie-spel kommer ofta ut på en bra prisnivå oavsett och har ett större engagemang från utvecklarna än AAA-titlar, det är ingen stenhård princip att man måste vänta flera år på buggfixar.
  • “Varför just €10? Varför inte €5 om man nu ska vara en snål jävel?” Det är inte prisnivån som är det viktiga egentligen, det är att maximera sina chanser att få en bra spelupplevelse. €10 är ett riktvärde, det kan lika gärna vara €15 eller €20. Poängen är att vänta på att spelet har fått tid att “mogna” och minska risken med investeringen.

Har du fler invändningar? Bring ’em on! Och om du inte är övertygad så vill jag ta mina sista rader till att tacka dig för att du hjälper mig att betatesta spelen som kommer ut nu så att jag kan njuta av dem om 6-18 månader eller så. Tack!

Rubriken borde nog ha varit “Mesta möjliga spel för minsta möjliga pengar” men även jag faller lätt för lockelsen att pimpa innehållet en smula


Spelat: Metro 2033 Redux och FTL: Faster Than Light

Mitt spelintresse går upp och ned över tid, inte helt oväntat ligger det på en hög nivå så här i semestertider och då inte minst när Steam har en av sina årliga massor-av-spel-löjligt-billigt-kampanjer. Så här kommer två recensioner till i serien! Det högst oavsiktliga temat denna gång är invasioner…

Metro 2033 Redux

Metro 2033 Redux

Metro 2033 är ett förstapersons actionspel med mycket smygande genom mörka tunnlar. Miljön är Moskvas tunnelbana och året är 2033, efter ett tredje världskrig där mänskligheten till större delen utplånats och de enda överlevande (i Moskva, åtminstone) tvingas leva i resterna av tunnelbanenätet eftersom jordytan är förgiftad och dessutom befolkad av hungriga demoner. Spelet baserar sig på en bok med samma namn och följer en hyggligt linjär story där spelarens karaktär, Artyom, måste ta sig igenom systemet för att varna sina polare om det förestående hotet från en demoninvasion.

Dark and atmospheric, this graphically intensive but slow-paced shooter is a perfect way to spend a dozen hours. It’s an immersive sci-fi horror story set in post-apocalyptic Moscow that keeps a steady rhythm and doesn’t rely on artificial boss battles for ramping up the challenge. The “Redux” version brings the graphics up to speed, the original having been released five years ago.

This version also offers a choice of “Spartan” vs “Survival” modes, the latter supposedly more difficult in terms of access to items and ammo, but in Survival mode on Normal difficulty I very rarely ran low on supplies. Experienced FPS players may wish to select a higher setting from the outset. Unfortunately the linearity of the story greatly reduces the enjoyment to be had from replaying the campaign.

While not usually a fan of sneaking around, I found the stealth elements to be well thought out and it’s certainly possible to get through the levels with a minimum of bloodshed if one so desires. Most importantly however, they are almost entirely optional, and if you prefer a more action-oriented play style it’s there for the taking.

Unfortunately the level design is this game’s weakest point, the underground levels are typically quite linear while the surface levels sometimes left me feeling unsure where to go next. If you get lost and end up running low on filters for your gas mask your only real recourse is loading up a save game, which reflects poor design.

In summary, Metro 2033 Redux is a thrilling experience well worth your time and money, especially if you can get it on sale.

Mitt betyg: 7,5/10


FTL: Faster Than Light är ett strategispel i ett universum där du och ditt rymdskepp utgör “federationens” sista hopp mot de ondskefulla rebellerna. Dessa är i full färd att genomföra en omfattande invasion och du måste ta dig fram, genom fientliga utomjordingars domäner och förbi mycket bättre utrustade motståndare, till federationens hemplanet för att varna dem. Spelet har ett rejält inslag av slumpen, hög inlärningströskel och ökar snabbt i utmaning vilket gör det mycket svårt att vinna, eller ens överleva mer än 30-45 minuter, om man har riktig otur och/eller är nybörjare. Det går inte att spara spelet; varje gång man dör får man börja om från noll.

Let’s get this out of the way first: this game would be an easy 10/10 for me if it just came with a standard save game feature, and less random store contents. I love the random encounters, the ways you can improve and customize your ship to try different playstyles, the constant pressure to keep moving forward, the soundtrack, even the somewhat simplistic graphics – but it’s all for naught when you’ve died for the umpteenth time just because of bad luck.

We’ve learned from excellent games like X-Com that it’s entirely possible to combine random elements and permanent death with a save game system without ruining the enjoyment for those people who want the full rogue-like experience, so why the developers chose to leave out this standard feature is beyond me.

The fact that battles are real-time while movements are not, and the ability to pause the game at any time, allows for a combination of thoughtful and tactical gameplay that is just as enjoyable here as in Transistor. While you can get away with leaving everything on auto in the beginning, eventually you will find yourself intensively micromanaging your weapons, systems and crew, which can get overwhelming fast if things turn sour.

All this having been said, I find FTL strangely addictive and keep coming back for more punishment. Because a full playthrough rarely takes more than an hour or two, it’s well-suited for the occasional break. All in all, it’s a very well-designed game that is unfortunately brought down by some very specific issues, hopefully to be resolved in a sequel.

Mitt betyg: 6/10 (tidigare 7/10, jag skrev ner betyget för att vara mer konsekvent i jämförelse med andra spel jag har testat)

Fordon och trafik

Provkört: Car2go


Jag älskar att köra bil. Som verktyg i vardagen, som nöjesredskap eller som personlig frihetssymbol är den unik i vårt samhälle och står sig ännu stark trots decennier av angrepp från kollektivresande miljötalibaner (här ska sägas att jag har årskort på SL, så jag är inte en särskilt militant bilförare själv). Att klara sig utan bil är görbart men kompromissfyllt i en stad och betydligt svårare ute i landet. Samtidigt är det tydligt att vår infrastruktur knappast räcker till för att varje hushåll ska ha sin egen bil. Dessutom är bilarna ett miljöproblem, och bilägandet är dyrt. Färre unga tar körkort – varför lägga tid och pengar på något man ändå inte har råd att utnyttja och som man har vant sig vid att vara utan? Tyvärr ett kortsiktigt tänkande då det i många yrken är ett krav eller en stark fördel att kunna köra bil.

Lösningar på problemet är dels bilpooler av olika slag, dels konventionella hyrbilar. Bägge dras med åtskilliga problem som gör dem krångliga att utnyttja. Du måste i regel återlämna bilen på samma ställe, boka långt i förväg, betala även för outnyttjad tid (för hyrbilar är minsta tid normalt ett dygn) och när bilen står parkerad. Hyrbilar måste hämtas och lämnas i en bemannad kassa, vilket tar tid och du måste tanka själv eller vänta på att någon gör det. Du är dessutom begränsad till hyrställets öppettider. Taxi eliminerar många av problemen men är i gengäld hutlöst dyrt, en taxiresa på en halvtimme kostar som en hyrbil i ett dygn eller SL-kort i en halv månad. Car2go är en tjänst som, åtminstone på pappret, ger taxins flexibilitet till ett lägre pris än en hyrbil.

Så fungerar Car2go

För den som inte provat själv är en förklaring nog på sin plats: Du ansluter dig till Car2go genom att uppsöka en av deras valideringsplatser. Där visar du upp körkort, anmäler ett betalkort och får en inloggning till Car2go-appen (för Android eller fruktluren). Därefter kan du med appens hjälp hyra vilken Car2go-bil som helst genom att gå fram till den, trycka på en knapp i appen och starta hyran genom att ange den kod som står i bilens vindruta. När du är färdig med bilen så parkerar du den på en offentlig gatuparkering (även om den är avgiftsbelagd), kliver ur och trycker på en knapp i appen för att avsluta hyran. Det kostar 4 kr/minut upp till 165 kr/timme eller 650 kr/dag. Enda kravet är att du lämnar bilen inom Car2gos hemområde och att där inte är parkeringsförbud inom de närmaste 24 timmarna. Du kan köra och parkera utanför hemområdet, men hyran tickar på tills du är parkerad inom hemområdet igen.

Som den som är någorlunda funtad i matte inser så är detta billigare än hyrbil så länge man håller sig under ett par timmar, och billigare än taxi nästan alltid, åtminstone så länge man kan påbörja och avsluta sin resa inom hemområdet. Det hänger förstås mycket på huruvida en Car2go-bil finns i närheten. En snabb titt på kartan visar att de tycks vara hyfsat jämnt fördelade över Stockholm och nära min egen bostad (se bilden ovan) finns det en hel skock inom gångavstånd. Huruvida detta är en rent organisk fördelning eller om personalen helt enkelt flyttar om fordonen till områden där kunderna finns har jag dock ingen aning om. Utsträckningen på hemområdet kan man också fundera över. Det inkluderar Hallonbergen och Kista men inte välmående Ursvik, som ligger mellan dem.

En testkörning: på jakt efter öl

Jag bestämde mig för att testa Car2go för att åka och ta en öhl på BrewDog Bar en fredagskväll. En resa jag lika gärna hade kunnat göra med SL för som mest 36 kr. Samtidigt i mina ögon en lämplig testsväng eftersom det är precis den sortens korta turer som Car2go lämpar sig som bäst för, med utmaningen att hitta parkering innanför tullarna när de flesta kommit hem från arbetet. Man vill ju inte gärna behöva betala för att snurra runt på smågatorna och leta efter en ledig plats, och ju längre man kommer från sin tänkta slutdestination desto mindre är nyttan med att ta bilen; helst vill man ju stanna utanför dörren. En annan viktig skillnad mot SL eller taxin är att man måste vara nykter, vilket gör Car2go till ett synnerligen olämpligt val när det dags att åka hem från krogen.

Att hitta en bil var inte svårt; de är som sagt strösslade över hela Sundbyberg. Däremot bjöd Car2go-appen på betydande motstånd. Den första jag testade, till Windows Phone, gick inte att boka med alls, då den inte var “officiell”. Car2go har öppnat för tredjeparts-appar, men missat att ge tillgång det enda som faktiskt är nödvändigt i en app för biluthyrning: möjligheten att hyra en bil. Oklart hur man resonerade där. På andra försöket hade jag utrustat mig själv med en Android-telefon och den officiella appen. Ändå tog det tre försök och en ominstallation innan den lät mig hyra en bil – till en början hände det absolut ingenting när jag matat in koden på bilens vindruta, istället bad den mig gång på gång att acceptera hyresvillkoren. Tillbaka till ritbordet för utvecklingsavdelningen! Psst Car2go, jag vet var man kan få tag i konsulter som kan det här med mobilutveckling. Ni skulle behöva slå oss en signal.

Att komma igång med bilen var heller inte helt enkelt. Proceduren stod på en pytteliten lapp som inte gick att läsa i mörker och bilens informationsdisplay gav inte någon som helst indikation på vad jag gjorde för fel, men till en början vägrade bilen envist att starta. Vidare belönades jag vid start med ett fasligt skränande från den radiostation som bilens föregående förare hade lyssnat på, all belysning avstängd (halvljusautomatik saknas, vilket jag inte trodde förekom på bilar byggda efter 90-talet) och navigatorn fortfarande inställd på en gammal destination. Att behöva ägna 2-3 minuter åt att ställa in bilen (under tiden hyran tickar på) är inte optimalt och den borde förstås återgå till grundinställningar när en ny hyra påbörjas. För övrigt rekommenderar jag inte att lita på navigatorn om du faktiskt vill komma fram dit du ska – den tar närmare en minut på sig att starta, pekskärmen är under all kritik och kartorna minst 2-3 år gamla.

Bilarna som används (i Stockholm) är bensindrivna Smart Fortwo av andra generationen, som började tillverkas 2007. De är snåla och hyggligt miljövänliga, medelmåttiga ur säkerhetssynpunkt men faktiskt ganska roliga att köra, med sin korta hjulbas och varvvilliga trecylindriga motor. Växellådan, som inte är en riktig automat utan någon form av “halvautomat”, är dock en mindre trevlig bekantskap. Även i automatläge så rullar den utför även om motsatt växel är ilagd, om man inte ger rejält med gas. Detta gör fickparkering i backe till en läskig och ryckig historia. Inte optimalt för en bil som är tänkt att användas huvudsakligen i städer! De kompakta formaten (bilen är strikt tvåsitsig med ett minimalt bagageutrymme) gör det dock lätt att hitta parkering då man kommer in i fickor som normalt sett bara skulle rymma en motorcykel och som därför ratas av övriga trafikanter.

Summan av kardemumman

Priset på min 24-minutersresa (varav tre minuter stillastående) blev 96 kr, alltså knappt hälften av en taxi eller minst 267% av SL-priset för samma resa. Samtidigt inte mer än ett rejält skrovmål på Max för en hyrbil som jag hade kunnat dela med en vän, som tar betydligt mer last än vad jag orkar bära och som i teorin (om inte alltid i praktiken!) tar mig direkt från punkt A till B utan att behöva ta mig till och från närmsta SL-hållplats – där jag först måste ta mig förbi jäktande småbarnsföräldrar, självupptagna kostymnissar, skräniga ungdomsgäng, rumänska tiggare, trasiga rulltrappor och obligatoriska SL-förseningar. Det finns helt klart ett värde i det. Nu när jag kommit underfund med bilarnas egenheter (jag använder navigatorn i min telefon nästa gång) så kommer jag förmodligen att använda Car2go fler gånger, när jag av någon anledning inte kan eller vill ta min egen bil och vill slippa SL. Det hänger dock mycket på om de lyckas klämma fram en app för Windows Phone. Eller åtminstone får den för Android att fungera ordentligt.

Betyg: Tre av fem. Potentialen finns där och tjänsten är användbar som den fungerar idag, men det finns stort utrymme för förbättringar.


Spelat: Transistor och Divinity: Dragon Commander

Det är semestertider och jag har varit hemmabunden på grund av något slags elakartad halsinfektion, så jag har passat på att avverka ett par spel ur den väldigt stora högen jag impulsköpt på Steam när det varit rea. Normalt växer spelkön fortare än jag hinner spela, så att ta två spel på en helg kändes bra – särskilt som båda två visade sig vara sådana jag kan rekommendera till andra.

Recensionerna är ursprungligen skrivna för att publiceras på Steam, så de är på engelska. Där presenteras recensionen också tillsammans med lite bakgrundsinfo om själva spelet, så jag börjar här med att sammanfatta varje spel kortfattat på svenska och ger ett sammanfattande betyg mellan 1-10.


Transistor (Supergiant Games)

Transistor är ett actionrollspel (tänk Diablo) med sci-fi-tema och kraftiga influenser av koncept och terminologi från programmering. Spelarens karaktär är “Red” och hon, liksom alla andra karaktärer i spelet, existerar som ett slags abstrakta avatarer i en värld där både personligheter och den fysiska verkligheten kan definieras om, nätverkas och programmeras som i något slags mer eller mindre utopisk cyberpunk-framtid. När spelet börjar har Reds pojkvän precis blivit dödad och hans personlighet överförd till ett svärd, Transistor. Samtidigt håller hela staden på att förvandlas till ett grått intet på grund av ett virus. Med svärdet i hand söker Red hämnd för sin pojkvän och att fixa det som hotar upplösa verkligheten.

This game is artistically perfect, well worth playing for the story, art and soundtrack alone. I also enjoyed the innovative combat system. Being able to combine any attack with any other and being rewarded for it is excellent design and encourages you to continuously change your playstyle. Being able to plan your moves in advance means it’s not just about quick reflexes. This kept combat from becoming repetitive, like hack’n’slashers usually do, in the 8 hrs it took me to complete the main story. I’m likely to go back and do the rerun to explore the additional combos I didn’t unlock.

Reading some of the negative reviews it’s clear many of them simply didn’t understand how to play the game, so perhaps a better/longer introduction would have been useful. You do pretty much crash into things without a clue at first, but I picked it up having read a few reviews first that explained the gameplay. And the lack of early, long-winded exposition is good, too – the reading you have to do to get all the details of the story are very evenly spread out with the action.

If I were to point out a negative, the “tests” felt kind of redundant and weren’t very fun although I felt compelled to do them in order to gain extra levels. In the end it wasn’t necessary. I only did about five tests, never used more than one limiter and still only died twice in my first playthrough. So the game wasn’t very challenging for me. Not a problem though as I was playing for the story first and foremost.

Mitt betyg: 9/10

Divinity Dragon Commander

Divinity: Dragon Commander (Larian Studios)

Divinity: Dragon Commander är ett strategispel som kombinerar element av realtids- och turbaserad strategi. Större delen av spelet utspelas på en strategisk översiktskarta där dina enheter repesenteras av spelpjäser som du kan flytta mellan olika länder (som i RISK). När du kommer i konflikt med en motspelare så kan du välja att själv delta i striden, som då utspelas som ett konventionellt RTS, med symmetriska sidor och enkel resurshantering. Du kan också själv delta i striden genom att förvandla dig till en eldsprutande drake, vilket är effektivt mot fiendens enheter men ger dig sämre kontroll över dina egna. Mellan striderna kan du också ägna dig åt politik för att de olika raser som bebor ditt imperium ska komma överens och ge stöd åt din sida i kriget, som går ut på att ta över hela den kända världen.

A very nice effort from Larian which would have been even better if they’d just spent a bit more time on making the parts fit together. I love the blend of RTS/TBS with dragon combat and political chat’em’up. The RTS segments feel like a dumbed-down version of Supreme Commander – it looks like whoever has the most units wins at first, but it’s entirely possible to beat terrible odds using clever tactics and some units (Juggernauts) are massively overpowered, which lets you exploit the mechanics to great effect. Dragon combat is satisfying without being so effective as to completely dominate every battle. Unfortunately the AI is prone to abusing the cheap spellcaster units and there is no effective counter. I had to auto-resolve some battles where my army was superior on paper, because I could not win otherwise.

This brings me to the greatest single weakness of the game – the way battles are resolved on the strategy map. You can only personally manage one battle per turn, which is fair – that’s what your generals are for. But then, despite having four of them, you can only use one per turn. Are the rest of them drunk at the bar, or what? Furthermore, the effect of using a general is paying a flat fee for a slightly increased chance-to-win, nothing else. They don’t gain levels, their dialogue doesn’t change and there’s no risk of them dying if they fail. Essentially, all four generals could have been replaced, strategy-wise, with a once-per-turn bonus of 10-20%. A terrible waste of an otherwise very promising feature.

This would not have been so bad if auto-resolve (when neither you nor a general is available) was anywhere close to realistic, but it doesn’t take the actual map or unit composition into consideration at all. Units with NO anti-air capability will have a non-zero chance of defeating flyers, ships may greatly influence the outcome of auto-resolve whereas the actual map is laid out so that you can’t use ships offensively. In effect, auto-resolve ends up being used when you have no choice because you’re out of battles for that turn, or to get out of having to deal with broken mechanics (like mass spellcasters).

Continuing with the strategy part of the game, I love the board game setup with the cards to make things a bit more unpredictable, but it’s unfortunately *much* too easy. Playing on Normal (I shudder to think what Casual mode is like!) I was easily able to build up such a strong economy in chapter two that by the finale, I was maxed out on research and could simply buy enough units to steamroll the enemy throughout. The AI never attacks you where you don’t expect and will often willfully engage in battles it has <10% chance of winning, wasting units.

It must sound like I’m not recommending this game but I actually greatly enjoyed most of the RTS battles, the population mechanic (where you can only build so many units in a match) and the fixed building sites make for more dynamic and fast-paced gameplay than most RTS:es, turtling it out in your base is simply not an option although it may be a viable short-term strategy. The maps are well-designed and the visuals are good. Nice bright colors make your units stand out in the detailed terrain, and when zooming out the units are represented by simple icons (another thing that is brilliant, and reminds me of SupCom).

Adding to the enjoyment is the part in-between battles, where you manage the politics of your empire. The dialogues are humorous, the characters quirky and interesting – it’s always a treat to find out what they’re going to suggest. Weighing your personal views against what would be the most strategically sound decision for your empire makes for a different type of challenge – I am sure many players will already have a principled stand on an issue like women’s rights, but what do you do when giving both sexes the same pay will put a significant strain on your war economy? For the record, I ended up playing liberal/capitalist, meaning I sided with the elves and dwarves most of the time, made the feminists happy-ish and I still ended up with approval over 75% with everyone. So there you go.

You’ll notice I’ve spent almost none of this review talking about the story. That’s because there really isn’t one. You will see bits of one in barely-animated cutscenes and you can listen to some dreary exposition from Maxos the Wizard if you so desire, but it’s laid on paper-thin and has nothing to do with gameplay. In fact – it seems to have been written completely separate from the game itself! At one point, Maxos tells you in horror that the powerful demon he had been using to power your flagship has broken free. Yet the ship is still running just fine and the demon’s still down there, business as usual! Another time, you’re asked whether you want to start allowing women to serve in your army. But at that point you already have TWO female generals and some of your combat vehicles are very obviously piloted by women! Best to simply ignore the story completely unless you want to be bothered by contradictions.

In summary, I recommend this game if you are in the mood for heaps of casual RTS action with a sprinkle of very enjoyable dragon combat and some political intrigue to keep things interesting. If you prefer your RTS complex and your story deep, look elsewhere. For the 17 hours it took me to play through, I consider my money well spent.

Mitt betyg: 6/10

Internet och IT

Recension: (samfrakt från USA)

Jag ska medge att jag blir en liten smula beklämd när jag hör en vän eller kollega, ofta lite självbelåtet, förklara att “i vår familj, där har vi slutat med julklappar”. Inte för att jag förnekar någon rätten att välja sina jultraditioner, utan för att jag har lite svårt att förstå varför man vill undvara en så härlig tradition som att ge varandra gåvor vid jul. Om något vill jag se fler högtider som uppmanar människor att vara givmilda. Jag älskar utmaningen att välja något som passar var och en, spänningen i att se hans eller hennes reaktion när julklappen öppnas, och så naturligtvis nöjet i att leta världen över efter det som jag vill ge bort!

Världen över, var det ja. Den som försökt handla från konsumerismens högborg – det stora landet i väst – möts inte helt sällan av de frustrerande beskeden: Item ships within the US only och Free shipping within the continental United States. Samt helt hutlösa fraktkostnader som stiger exponentiellt för varje butik man vill handla ifrån. Att säkert en tredjedel av kostnaden för mina inköp från exempelvis ThinkGeek eller WeLoveFine gått åt till frakt är inget jag är särskilt nöjd med. Men ibland är det man vill ha helt enkelt inte tillgängligt i Sverige.

Lösningen heter samfrakt. Vem har inte en vän eller kollega vars släkting eller vän i USA eller Asien tar med sig billiga elektronikprylar och annat trevligt krafs till Sverige när hen kommer på besök? När jag var en fattig student var min lösning för att få hem prylar att helt enkelt gå ihop med ett gäng av mina vänner och lägga en stor gemensam beställning. Billigare frakt för alla, men det förutsätter ju att alla vill handla från samma butik och ungefär samtidigt. Nu visar det sig att samma princip går att applicera om man köper från flera butiker, tack vare samfraktande företag som ger dig en “leveransadress” i USA. Principen är enkel – utnyttja gratis (eller billig) frakt inomlands för att få prylarna till samfraktaren, få därefter hem dem i ett stort paket som kostar mindre att frakta än flera små. Åtminstone i teorin.

Jag bestämde mig för att prova* när jag fick ett trevligt erbjudande av dem i min inkorg. Jag hade tidigare varit en smula skeptisk till dylika tjänster eftersom jag utgick ifrån att samfraktarnas affärsmodell gick ut på att ta hutlöst betalt för frakten och förvaringen, eftersom de i praktiken håller kundens varor som gisslan när de väl tagit emot dem. Erbjudandet var emellertid så bra att jag var hyggligt säker på att åtminstone inte gå med förlust jämfört med om jag köpt mina klappar på vanligt sätt – och fraktkostnaden hem till Sverige, som gick att uppskatta på förhand, verkade inte så dyr som jag hade befarat.

* Valet av just var, i ärlighetens namn, inget som föregicks av någon research från min sida. Det finns många företag som erbjuder motsvarande tjänster och det jag beskriver i den här artikeln kan ses som ett exempel. Jag uppmanar den som vill prova på samfrakt från USA att utvärdera de olika alternativen.

Så hur funkar det?

Egentligen var det inte svårt alls. Efter registreringen, som var okomplicerad och inte krävde mycket mer än ett giltigt kreditkort från min sida, fick jag veta “min” adress och se min (tomma) “inbox”. Adressen ser ut som vilken som helst, men med ett nummer till en “suite” som identifierar mitt konto. Att det vi skulle kalla för postbox kallas för “suite” i USA är tydligen inget konstigt. Jag fick dessutom ett äkta amerikanskt telefonnummer, vilket många beställningsformulär kräver. Några dagar att jag hade beställt varor till “min” adress hos så fick jag mail om att jag hade fått paket:


För att kunna hålla koll på varorna fick jag se spårningsnummer, avsändare, deklarerat varuvärde och en scannad bild på följesedeln. I det här läget kunde jag välja att leverans av de paket som hunnit anlända, eller vänta in flera. Paket kan ligga upp till en månad innan MyUS börjar ta betalt för förvaringen. Man erbjuder också en rad extratjänster, såsom att packa om varorna i stadigare kartonger, ta foton på varorna, kontrollera att inget gått sönder, osv. Tjänsterna kostar några dollar styck och för min del nöjde jag mig med foton ($2 per paket) för att försäkra mig om att jag fått vad jag beställt.

Jag var på förhand lite orolig för att en del butiker skulle vägra leverera till MyUS-adresser, precis som vissa webbsajter inte tillåter registreringar med en anonym e-postadress. Några sådana problem stötte jag inte på. Att använda mitt svenska kreditkort för att betala trots att leveransadressen låg i USA var heller inget som föranledde några som helst bekymmer, men skulle man råka på ett sådant otyg erbjuder sig MyUS att agera mellanhand också för betalningen – mot en extra kostnad, naturligtvis. En annan lustig funktion är en Google-proxy som gör att man kan få sökresultaten som om man var i USA, oavsett var i världen man befinner sig.

För själva frakten hem till Sverige går det att välja mellan några olika fraktalternativ, men några lågprisalternativ erbjuds inte – det är DHL, UPS eller FedEx som gäller. Den som tror sig kunna spara på frakt genom att välja ett alternativ som tar ett par veckor (om man är ute i god tid, alltså) lär bli besviken. Det billigaste alternativet är tar 5-10 dagar men prisskillnaden är så liten upp till expressleverans 1-4 dagar att det rimligtvis bara kan vara aktuellt för den som verkligen snålar, eller handlar väldigt mycket. MyUS ger löpande upplysningar om när man senast måste beställa frakten för att med säkerhet få varorna innan jul och vilka fraktalternativ som tillfälligtvis har förseningar.

Just kring jul är förstås belastningen extra hög men trots att jag gjorde mina inköp precis i Black Friday-rushen så tog det inte särskilt lång tid för MyUS att registrera dem eller skicka vidare paketen till Sverige. Jag lade beställningen på eftermiddagen och fick spårningsnumret några timmar senare – på en lördag. Det är inte en servicenivå jag stött på särskilt ofta hos andra leverantörer. Jag valde DHL som min leverantör, deras utlämningsställe ligger närmast, och paketen var i mina händer knappt två dygn senare (snitthastighet 174 km/h, fågelvägen).

Mitt omdöme

Min upplevelse av var genomgående positiv. Företaget höll vad de lovade, tog inte ut några avgifter utöver vad jag hade förväntat mig, mina julklappsköp levererades snabbt och kom fram hela. Trots detta blev inte resultatet som jag hade väntat mig, även om jag har svårt att beskylla MyUS för detta. Jag beställde en vara som visade sig ha betydligt större yttermått än vad jag hade räknat med, vilket drev upp fraktpriset ordentligt och utplånade en stor del av den förväntade besparingen. Än värre blev det när ett av mina paket till MyUS blev försenat, för att inte riskera att få alla varor efter jul kände jag mig tvungen att beställa två leveranser. I slutändan kom allt fram i tid ändå, men poängen med samfrakt är onekligen en smula förverkad om man ändå får betala för flera leveranser.

Med detta sagt så var det en rolig upplevelse att kunna bläddra runt bland en massa butiker som jag aldrig hade övervägt annars och med lite bättre planering – och kanske lite mer is i magen – så kanske jag provar igen nästa år, för utöver det stora urvalet av butiker finns det också pengar att spara för den som är bra på att pricka in sina Black Friday-deals. Vill man handla julklappar eller något annat från USA med minsta möjliga bekymmer verkar MyUS eller någon annan samfrakttjänst fylla behovet med råge, men det är ingen magisk silverkula – i slutändan ankommer det fortfarande på köparen själv att hålla koll på fraktavgifter, skrymmande föremål, tullavgifter och leveranstider för att allt ska gå som planerat.

Film och TV Politik

Recension: Någon annan betalar

Någon Annan Betalar

Vid få tillfällen blir diskussionen om vilka skattesatser vi ska ha lika aktuell som under valrörelsen. I en hysterisk kamp om att framstå som mest ekonomiskt ansvarstagande har partierna valt olika linjer i sin marknadsföring. Gemensamt är dock att fokus ligger väldigt mycket på vad skattepengarna ska användas till: jobb, välfärd, rikets försvar, renare miljö, jämställdhet och annat som obestridbart ligger i allas vårt intresse. Någon annan betalar ställer den minst lika relevanta frågan: varför spenderar vi massor av pengar på saker som uppenbarligen inte ligger i allas vårt intresse?

“Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.”
Gustav Möller (s)

Redan tidigt görs klart att filmen inte är partipropaganda åt något håll och inte heller en propaganda mot skatt. Det finns tyvärr inte med i YouTube-versionen, men innan filmen började berättade filmskaparen Martin Borgs rörande för oss i publiken om hur hans liv och många andras har räddats av skattefinansierad sjukvård. Frågan är inte varför vi betalar så mycket skatt – utan hur mycket mer nytta våra skattepengar skulle kunna göra om de inte slösades bort på kommunala prestigeprojekt och felinvesteringar, flertalet exempel på vilka utgör filmens grundstomme. Varvade med dessa ges kommentarer av Maria Wetterstrand (miljöpartist), Inga-Britt Ahlenius (revisionsexpert m m) och Johan Norberg (liberal debattör).

En enkel uppradning av misslyckade investeringar skulle lätt kunna bli tråkig; faktum är att boken som ligger till grund för filmen, 365 sätt att slösa med dina skattepengar, lätt blir repetitiv och tröttsam efter ett tag. Filmen är ett slags “topplista” från boken, där slöserierna presenteras ömsom i form av clownsketcher, ömsom i form av intervjuer med ansvariga politiker. Tempot är högt och gapskratten är många, men fastnar lite i halsen när man ser vilka summor det rör sig om. Vad är 250 miljoner i sjuksköterskor räknat, någon som vet? Och när man ser historien om hur Kristianstads kommun spenderar en halv miljon kronor per år på taxi för att frakta några portioner mat 110 meter samtidigt som man drar in på färskpotatisen till äldreboenden så vill man bara sträcka sig genom rutan och strypa den ansvarige.

Alla som har någon som helst åsikt om skatter i Sverige borde se den här filmen, för sjukdomsinsikt är det första steget mot en lösning. Idag finns tyvärr mycket begränsade möjligheter att beivra eller bestraffa den som slösar med allmänna medel – det togs bort 1986 och har aldrig återinförts. Är det inte på tiden? Enbart var fjärde år har vi möjlighet att rösta bort de politiker som missköter sig, vilket uppenbarligen är otillräckligt, och slösarna finns över hela det politiska spektrat. Skälet till att det krävdes en frivilligfinansierad film för att få upp frågan på dagordningen är hyfsat uppenbart: massmedia i Sverige är till stor del beroende av statliga pengar, i praktiken rena bidrag till vinstdrivande företag. Man biter inte den hand som föder en.

Så ta och se Någon annan betalar nästa gång du har en timme över. Någon annan har betalat för den (ha!), så du får se den helt gratis. Dessutom är den rejält underhållande. Men efter att ha sett den så går det aldrig mer att se ett politiskt budskap om hur “vi prioriterar X före sänkta skatter” utan att få en klump i magen. Oavsett från vem eller vilket parti som budskapet kommer.

Mitt liv

Grön och frivillig

Plutonen 2002

För lite drygt 12 år sedan gjorde jag lumpen. Ett numera avskaffat fenomen som gick ut på att alla dugliga* män precis efter gymnasiet togs ut i militärtjänstgöring på mellan 8 och 15 månader. Syftet var att bygga upp ett stort men billigt försvar som kunde agera köttmur mot de ryska stridsvagnarna som säkert skulle rulla mot Moder Svea vilket år som helst. Nej, exakt så var det förstås inte tänkt att funka, men jag var aldrig något stort fan av värnpliktsmodellen. Skulle krig faktiskt bryta ut är jag tveksam till om moralen vore tillräckligt hög eller stridsdugligheten tillräckligt bra efter flera år av bekvämt civilt liv för att en hastigt inkallad armé av värnpliktiga skulle göra någon nytta. Lyckligtvis behövde vi aldrig ta reda på det.

Nästan alla som gjorde lumpen berättar samma historia, med viss variation. Överdrivet nitiska befäl med starka åsikter om allt från uniformsknäppning till sängbäddning gjorde vardagen extremt strukturerad och rutinbunden. Extrema repetitioner av meningslös exercis ledde till muskelvärk och leda. I plutonen rådde den typen av överdrivet grabbig gemenskap som bara kan uppstå när 40-nånting hormonstinna killar tvingas sova, svettas och duscha tillsammans i flera månader utan tillgång till nämnvärd underhållning (detta var alltså fem år innan gemene man började äga smartphones). Vissa stod inte ut, spårade ur och blev hemskickade. Plutonen blandade folk från alla landsdelar och samhällsklasser. För undertecknad, en rätt så socially awkward nörd från blåa Danderyd, var det en mycket lärorik tid.


Efter lumpen började jag på KTH och fick väldigt många andra saker att bry mig om och intressera mig för än Svea rikes försvar. Det var inte förrän jag började flyga och noterade att några grönklädda herrar tidvis lånade klubbens flygplan för ospecifierade aktiviteter, som jag insåg att det fanns något som hette Frivilliga Flygkåren och Hemvärnet. Min ursprungliga dragning tillbaka mot Försvaret var alltså något så nobelt som möjligheten att få flyga för skattebetalarnas räkning. Detta visade sig lyckligtvis vara betydligt lättare tänkt än gjort, och någon FFK-man blev det aldrig av mig.

Den utlösande faktorn blev istället ett par brev på posten. Det första informerade mig i snustorr ton om att jag inte längre var krigsplacerad (den utbildning jag fick för tolv år sedan ansågs alltså inte längre tillräckligt relevant) och det andra uppmanade mig att söka till hemvärnet. Den påföljande informationsträffen var tillräckligt förtroendeingivande för att jag skulle fylla i en ansökan. Detta följdes i sin tur av två resor till Kungsängen – en för att hämta ut två kubikmeter osorterad mörkgrön utrustning och en för att släpa tillbaka ungefär en fjärdedel av den till min introduktionshelg några månader senare.

This is mah rifle...

Att säga att introduktionshelgen vände upp och ned på mina förväntningar är en grov underdrift. När alla deltagare är vuxna, som oftast spenderat tid i arbetslivet och förstår poängerna med både personlig hygien och förnuftsbaserad problemlösning, så blir atmosfären och framåtandan en helt annan än den var i lumpen. När alla dessutom förenas av viljan att frivilligt lägga ner en stor del av sin fritid på att öva för att någon dag kanske behöva försvara Sverige från angrepp, och är mogna nog att förstå innebörden av det, är disciplinen inget som behöver tvingas fram av gormande befälselever. När jag beskrev det för min bror så sammanfattade han det ganska koncist: lumpen utan bullshit. Det kanske vore något för Hemvärnet att låna till sin rekrytering.

Tonvikten under introhelgen låg på teori om hemvärnets uppbyggnad och regler, men också väldigt mycket vapentjänst. Ganska naturligt med tanke på att automatkarbiner trots allt är ganska farliga saker att sticka i nävarna på godtyckliga Svenssons. En hel del repetetiva övningar blev det ändå, men med den högst relevanta skillnaden att det tydligt framgick vad som var syftet, vad vi förväntades kunna och hur lång tid det skulle ta. Memo till mina befäl för tolv år sedan: när man behandlar folk som vuxna människor lär de sig bättre. När de tre dagarna var över hade jag träningsvärk precis överallt. Nu kan jag knappt vänta till nästa övning!

Som hemvärnsmän (och -kvinnor) övar vi mellan 4-13 dygn per år, mer om man vill och har möjlighet. Utrustning (utom vapen) förvarar vi hemma. Ett par veckor om året är inte mycket, men efter en helg är jag säker på att vi skulle göra större nytta i Sveriges försvar än någon som gjorde lumpen för tio år sedan och inte har burit uniform sedan dess. Jag hoppas förstås alltjämt att det aldrig ska bli nödvändigt att ta reda på den saken – men det bästa skyddet är att vara redo. Dessutom är det kul! Om du vill vara med så ansök här!

* Som vi som var med då vet, var kriterierna för vem som ansågs duga för värnplikt inte särskilt konsekventa, vilket fick till följd att man kunde maska sig ur relativt lätt. Detta ska därför tas med en nypa salt.