Jag och Lukas har varit på semester i Kroatien i två veckor och detta är min reseblogg, som jag skrev på min Windows-mobil men postar i efterhand eftersom nätåtkomsten inte var något vidare under semestern. Se alla inlägg här.
Onsdagen den 8 juli
Lugn dag. Lukas låg på stranden och jag utforskade staden, bland annat den stora kyrkan med tillhörande museum. Fin, men är inte svenska kyrkor ännu finare? Kroatien verkar ha fler kyrkor än matbutiker, varav de flesta är ganska små och skruttiga. Och att det står ett myntinkast framför varenda tavla ger dåliga vibbar. Pluspoäng dock för att entrebiljetten till muséet även fungerade som vykort. På kvällen besökte vi en tvålfabrik – ett pyttelitet rum invid en villa nära Supetar – vars olivtvålar med guldflarn säljs för 103 euro styck i Paris. Den silvriga BMWn utanför vittnade om goda marginaler! Efter tvålfabriken åkte vi taxi till staden Dol där vi åt traditionell kroatisk mat – massor av kött och grönsaker, tillagade i fem timmar under lock inuti en eldstad – och drack enorma mängder vin tillsammans med andra partyglada svenskar (våra grannar från lägenhetsboendet). Kvällen avrundades med drinkar på stranden. Underbart!
Torsdagen den 9 juli
Vi hade tänkt ta bussen till Bol, hamnade istället i trång taxi med dödsföraktande kvinnlig chaufför som tog oss till stranden på halva tiden. Zlatni Rat – det gyllene hornet – är en skitfin strand men kanske lite för turistig. Vi tog taxibåten tillbaka till staden och gick på långpromenad (se tidigare inlägg för definition av det ordet) istället. Hittade Bols gamla kloster, ett väldigt övergivet hotell och en något mindre sönderturistad strand öster om staden. Och pizza! Kroaterna kan verkligen göra god pizza. Tog bussen hem till Supetar och åt middag på Punta, som vanligt långt över förväntan. Stötte för första gången på kryddstark kroatisk mat, en fröjd efter en vecka av mestadels rätt tillrättalagda (om än goda) måltider. Den kryddiga rätten bestod av en kött- och grönsaksgryta som serverades i rykande gjutjärnspanna. Efter Punta gick vi ner till beachbaren Benny’s som hade liveband. Genre okänd, lät som hiphop-rock-electronic-folk ungefär. Med franska lyrics. Tur att drinkarna var starka! (Den hemliga ingrediensen i Benny’s hemliga drink är för övrigt grapefrukt.)
För övrigt … Jag måste skriva av mig lite om Sveriges sinnessjuka alkoholpolitik. Här i Kroatien kan man köpa gott (bränn)vin av en gumma på torget för femti spänn, klockan tio en söndagkväll om man så vill. Hon är trevlig, kollar inte leg och man får provsmaka innan man köper. En stor stark kostar 15 kronor – på strandbaren, i snabbköpet är starköl billigare än mjölk och vinutbudet på en större matbutik kan lätt tävla med Systembolaget. Ändå verkar folk här inte fullare än i Sverige – snarare tvärtom. Gränsen för rattfylla här är noll promille. Så vem är det egentligen som tjänar på att svenskar hemma tvingas trängas på systemet med dess höga priser och gestapomässiga kontroller? Vem är det som tjänar på att svenska gårdar inte kan sälja egenkryddat brännvin till turister och andra som är ute efter något mer genuint än vad som står på systemets hyllor?