Det är omöjligt att göra en bedömning av Microsoft Surface utan att en väldigt stor del kommer att handla om Windows 8. Den senaste versionen av Windows har fått ta emot mycket skit, till stor del rättmätig kritik mot vad som kan tyckas är en överdriven fokusering på fingervänliga gränssnitt. Att tvingas på en rad fullskärms-“appar” och en dito startmeny är ofta mest till irritation för den som sitter med en vanlig, hederlig dator, för även om man kan köpa även fristående skärmar med pekfunktion numera är det svårt att se någon nytta. Är man van vid att jobba med tangentbord och mus är det jobbigt och oergonomiskt att behöva lyfta handen mot skärmen för att göra något som annars går lika lätt med en musrörelse eller ett par tangenttryck.

Med lite konfiguration och kanske ett eller annat tredjeparts-tillägg går det förvisso att få Windows 8 att se ut ungefär som Windows 7, men då är förstås frågan: varför inte köra sjuan till att börja med? De (hyfsat små) förbättringar som Windows 8 för med sig väger knappast upp allt merarbete som krävs för att bli kvitt finger-fokuset, så min rekommendation är att stanna på sjuan om du inte har en bärbar dator med pekskärm – där kan åttan komma till sin rätt, och det är också i precis det facket vi hittar Surface Pro. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att påstå att Windows 8 har utvecklats specifikt för att passa Surface Pro. Synd för Microsofts hårdvarupartners.

Jag vill, förresten, skriva av mig angående Windows RT (och Surface RT, den version av Surface som bygger på en ARM-processor). Jag förstår faktiskt inte hur Microsoft tänkte där. Ekosystem är ett begrepp som alla med någon som helst koll på konsumentsidan av IT är väl bekanta med: att välja ett operativsystem eller en hårdvaruplattform har inte nödvändigtvis så mycket med råa tekniska meriter att göra som allt runtomkring. Visst, nya ShinyToy 2013 kanske har sexton CPU-kärnor och tre månaders batteritid, men har den Instagram? Kan den synka med min Gmail? Kommer företaget bakom den att se till att jag får uppdateringar under många år framöver?

Ekosystem är en av anledningarna till att Apple aldrig kommit i närheten av att spöa Microsoft på PC-marknaden (de andra två är hutlösa priser och att OS X är en hög med exkrement). Ekosystem är anledningen till att det tog sådan tid för Android-lurar att ta över förstaplatsen från iPhone, trots överlägsen teknik till en bråkdel av priset. Ekosystem är anledningen till att det fortfarande finns folk som vägrar släppa sina Blackberries. Och ekosystem är anledningen till att Windows RT är fullständigt dödfött. Kanske finns det några som älskar Windows 8-gränssnittet så mycket att de accepterar bristen på appar, men varför då inte punga ut lite mer och få en Surface Pro?

Här kom vi inte helt osökt in på hela anledningen till att jag fullständigt älskar Surface Pro: it’s the ecosystem, stupid! Med en plattdator som kör ett riktigt operativsystem har jag tillgång till alla programvaror som finns i Windows-universumet, samtidigt som jag har tillgång till det förenklade, pekvänliga gränssnittet för enklare göromål som att kolla mailen eller Facebook. En iPad eller Android-platta är i grunden avsedd för att konsumera innehåll, men är man ute efter att skapa – oavsett om det handlar om grafik, det skrivna ordet eller programkod – är de hopplöst otillräckliga*, de appar som finns är bleka kopior av vad man har tillgång till på en riktig PC.

Med en Surface Pro behövs inga sådana kompromisser. Det är i praktiken en bärbar PC som krympts till surfplatte-format, med samma mjukvaruutbud och expansionsmöjligheter. Jag skulle därtill kunna skriva ett antal paragrafer om hur tajt och solid den känns, hur praktisk nätdelen som även kan ladda min smartphone är, hur överraskande bra jag finner batteritiden (trots att ett antal recenscenter påstått att den var dålig), hur bra prestandan är och hur trevligt det är med både USB 3.0 och en riktig DP-utgång för att ansluta en stor skärm eller projektor – men jag överlåter till andra recenscenter att fokusera på tekniken.

Det enda som jag vill ge lite extra fokus är den medföljande pennan, som används ihop med pekskärmen. Den är genialisk av två skäl – dels ger den extra precision när man behöver använda ett icke-pekvänligt program utan tangentbordet anslutet, dels gör den det till ett sant nöje att använda Surfacen som “ritplatta” eller anteckningsblock. Tyvärr finns det inget riktigt bra ställe att förvara den på om man inte köper ett separat fodral, men det misstänker jag att många ändå kommer att göra. En expedition till Media Markt gjorde gällande att de flesta väskor/fodral som inte är formgjutna specifikt för iPad passar utmärkt även till Surface Pro.

Ska jag så till sist varna lite för de fallgropar som drabbat mig som early adopter så finns det två: detta är inte en produkt helt utan barnsjukdomar, även om Microsoft har visat sig mycket responsiva med patchar så uppvisade Surfacen en del skumma beteenden i början, inklusive en hederlig blåskärm. Det mesta tycks dock vara fixat vid det här laget. Det andra är priset: på pappret ser Surface Pro ut att vara ett kap med ett pris väl under t ex en motsvarande Macbook Air, trots att Surface Pro inte ens går att köpa via större återförsäljare ännu (min är en USA-import via Bazula) och hårdvaran är överlägsen. Men tangentbordet säljs separat för över tusen spänn! Exakt varför har jag inte kunnat lista ut – det är av allt att döma ett vanligt tangentbord, om än i miniatyr.

När jag skaffade min Surface Pro så var det först och främst för att ersätta min gamla Dell-trotjänare vilken jag använt som “bärbar” surf- och kodmaskin sedan flera år tillbaka. I denna roll har Surfacen visat sig briljera: betraktad som ultraportabel PC är den så gott som perfekt. Den gör också ett utmärkt jobb som “surfplatta”, men jag tänker inte låtsas som om den som bara vill kunna läsa på fejjan och spela spel har något som helst mervärde av en Surface – då är det bättre att satsa på en leksak med Android som inte gör lika ont i plånboken. Där Surface Pro briljerar är det i sin dubbelidentitet – den växlar mellan leksak och arbetsstation helt utan ansträngning. För mig som inte har lust att släpa på både laptop och platta är den en enastående följeslagare.

* Fotnot: Jag vet att det finns folk (*host*hipsters*host*) som säger sig kunna “jobba” via iPad. Jag (kanske något generaliserande) likställer att jobba med att skapa innehåll, i den här texten. Att det tekniskt sett går att skriva texter eller rita på en padda är ungefär lika relevant som att en polis kan göra sitt jobb iförd enbart nätstrumpor. Det må vara fysiskt möjligt, men det är inte optimalt eller praktiskt för det.

Jag valde att vänta tills de flesta reaktionerna på Steve Jobs‘ frånfälle hade upphört innan jag skrev det här, dels för att inlägget inte skulle drunkna i floden av hyllningar men också för att en del av det jag vill skriva kan tolkas som att jag talar illa om någon som nyligen avlidit. Det är förstås inte min avsikt, men jag förstår att den tolkningen ligger nära till hands när nästan alla artiklar jag läst om Steve Jobs sedan hans bortgång varit ensidiga hyllningar utan någon som helst nyansering, ofta över gränsen till bristande verklighetsförankring. Just därför vill jag göra ett försök att ge min bild av vad Steve Jobs lämnar efter sig. Det står naturligtvis var och en fritt att inte hålla med mig.

Trots att jag aldrig ägt en Apple-produkt kan jag inte förneka att Jobs, särskilt efter sin återkomst till VD-posten på Apple 1997, haft en mycket kraftig påverkan på hur jag ser på datorer, mobiltelefoner (för att inte säga konsumentelektronik i allmänhet) och mjukvara. När jag först hörde talas om iPhone skrattade jag åt den överprisade leksaken som ur ett rent tekniskt perspektiv låg åratal efter min dåvarande telefon (med Windows Mobile). Skrattet fastnade i halsen när leksaken blev en försäljningssuccé som alla omedelbart började kopiera. Samma sak hade visserligen hänt med iPod några år tidigare, men det var bara en simpel mp3-spelare och kunde lätt avfärdas som ett engångsmirakel. Vi vet ju alla vad som hände sen. Jag medger utan bitterhet att jag hade fel.

När iPad lanserades var vi redan så vana vid Apple som en ostoppbar marknadskraft att succén var given från början. En laptop utan tangentbord, med ett leksaks-OS? Såklart folk köper den! Oavsett vad man anser om produkternas tekniska meriter – som jag inte finner det nödvändigt att ta upp här – är det fullständigt uppenbart att Steve Jobs var ett lysande geni, en stor visionär och en sällan överträffad affärsman. En hel del av berömmet ska förstås också gå till de tusentals ingenjörer, vars namn aldrig kommer att bli kända för allmänheten, som gjort mycket av det faktiska jobbet innanför väggarna. Faktum kvarstår att det kreativa inflytandet, såväl i helheten som detaljerna, till en mycket stor del emanerat direkt från Jobs. Han var inte bara en ljusstark PR-figur utan framför allt en kreatör, och förtjänar att bli ihågkommen som en sådan.

Men.

Nu tänker jag trampa på ett par tår.

Nej, jag fegar ur och citerar Richard Stallman istället, vars tåtramparskills är vida överlägsna mina:

Steve Jobs, the pioneer of the computer as a jail made cool, designed to sever fools from their freedom, has died.

As Chicago Mayor Harold Washington said of the corrupt former Mayor Daley, “I’m not glad he’s dead, but I’m glad he’s gone.” Nobody deserves to have to die — not Jobs, not Mr. Bill, not even people guilty of bigger evils than theirs. But we all deserve the end of Jobs’ malign influence on people’s computing.

Unfortunately, that influence continues despite his absence. We can only hope his successors, as they attempt to carry on his legacy, will be less effective.

Jag håller inte alls med om sättet på vilket Stallman valde att förmedla sina åsikter om Jobs, likafullt har han rätt. Jag är förvisso inte alls glad att Steve Jobs inte finns bland oss längre – under hans ledning har Apple som få andra kunnat sporra andra företag över nästan hela spektrat av konsumentelektronik att bygga bättre produkter. Men det är också det enda långvarigt positiva bidrag som Apple under Jobs har gett oss (utöver kortvariga bidrag såsom nya leksaker). Apples egna produkter har, genom sina framgångar på marknaden, snarare retarderat än accelererat utvecklingen inom vitala områden. Istället för att lära användare att ta till sig kunskapen som behövs för att kunna nå ut till hela världens resurser via webben valde Apple att bygga ett gyllene fängelse, som folk glatt förklarar sin evinnerliga kärlek till eftersom man kan spela Angry Birds i det utan att behöva oroa sig för virus.

Hur sålde man in det? Med lysande marknadsföring och förstklassig design, som skapat extremt lojala kunder, villiga att förlåta de flesta brister, gå på de vildaste lögner. Apple efter millennieskiftet har inte varit ett innovativt företag och Steve Jobs var aldrig en innovatör. Jag har läst det skrivet om Jobs att han gav alla människor möjligheten att ha en dator i fickan – men det stämmer inte, alla som visste att tekniken fanns och ville betala för den hade haft “smarta mobiler” i många år innan iPhone dök upp – och “plattdatorn” är möjligen en ännu äldre uppfinning. Med “appar” och allt, även fast de inte kallades så. Apple har gång på gång tagit standard-hårdvara, packat den i ett snyggare fodral än konkurrensen och sett till att precis alla fått veta varför de vill ha den. Revolutionerande? Visst. Men aldrig nyskapande.

Dock ska man komma ihåg att Apple alltid har byggt vad kunderna har efterfrågat. Vad har innovation för egenvärde om folk hellre betalar för ett snyggt skal och en välsorterad app store? Ändå tror jag att det företag som fungerat som en ledstjärna åt andra – det Apple som Steve Jobs lämnar efter sig – är det vi kommer att minnas snarare än några enskilda produkter. Apple gjorde stora tekniska landvinningar med Macintosh på 80- och 90-talen, men det var Windows som blev datorn på var mans skrivbord. Likaså visade man vägen med iPhone, men i din ficka är det idag mer troligt att det ligger en Android.

Kan Apple behålla sin roll som vägvisare utan Steve Jobs vid rodret? Jag tvivlar. Man byggde så mycket av sin image på personkulten kring Jobs att man förmodligen kommer att ha svårt att göra mer än iterera på de befintliga produktlinjerna utan att riskera att förlora kopplingen till det som varit. Samtidigt är det ett band som måste brytas förr eller senare och när så sker blir det antingen en ny renässans eller Apples (andra) undergång. Oavsett vad som händer med företaget kommer arvet efter Steve Jobs att leva kvar länge. På gott och ont.