Politik – Högerkonspiration

Alkoholmonopolet är en återkommande fråga i den här bloggen. Liksom i politiken, där den brukar bubbla upp mellan valen för att sedan raskt glömmas igen, det är ingen vidare bra valfråga trots att den delar de politiska blocken (SD står här på Alliansens sida). Folket är nämligen nöjda med Systembolaget! Öppettiderna kan man anpassa sig till, det finns gott om butiker och personalen är som regel trevliga och kunniga. Systembolaget borde rimligtvis kunna klara sig i konkurrensen mot andra handlare, kan man tycka. Om det nu hade funnits några.

Jag är böjd att hålla med om att “bolaget” är bra om man vill köpa blaskig ljus lager, storsäljarna från en rad välbekanta märken och enstaka intressanta tillskott från den diskreta hyllan med “Småpartier”. Där tar det slut. Kraven som Systembolaget ställer på sina leverantörer gör det helt omöjligt för många mikrobryggerier, lantbrukare och glada amatörer att sälja sina alster den vägen. De finner man istället på lokala krogar, ölfestivaler och naturligtvis under bordet där staten inget ser.

I våras dök frågan upp igen och riksdagsmajoriteten som är positiv till gårdsförsäljning verkar nu bestå. Det som förbryllar mig är hur monopolförsvararna antingen är okunniga eller ovetande om hur uppluckrat monopolet redan är. Som om samhället skulle dränkas i en flod av alkoholrelaterade brott bara för att ICA fick sälja starköl. Eller som om möjligheten att ta med sig flaskan hem från krogen istället för att behöva svepa de sista klunkarna innan man går skulle göra en till alkoholist.

Det finns nämligen i praktiken inget monopol på alkoholförsäljning. Det som finns är ett förbud på att sälja oöppnade flaskor och burkar i fysiska butiker inom landet. Samtidigt som det bara kostar några tior att ta ett kliv ut ur landet och tillbaka igen. Samtidigt som det också går utmärkt att beställa över nätet. Att tillgängligheten skulle öka så drastiskt av att Systembolagets monopol föll är helt enkelt inte längre sant.

För enkelhetens skull har jag gjort en tabell:

	Pris	Utbud	Transport	Tidsåtgång
Systembolaget	★☆☆ Dyrt	★★☆ Okej	★★★ Bär hem själv/hemkörning	★★★ 30 min-1 tim
Handla online	★★☆ Varierande (dyr frakt)	★★★ Obegränsat!	★★★ Hemkörning	★★★ 5-15 min
Bordershop	★★★ Billigt	★★☆ Varierande	★★☆ Egen bil	★☆☆ Några timmar, minst
Finlandsbåt	★★★ Billigt	★☆☆ Sådär	★★★ Egen bil/bär hem själv	★☆☆ En dag, minst
Krogen	☆☆☆ Jättedyrt	★★☆ Varierande	★☆☆ Drick på plats	★★☆ Några timmar

Internet erbjuder ett större utbud än Systembolaget – i princip vad som helst finns bara du är beredd att betala för det. Den som är det minsta intresserad av öl, vin eller sprit upptäcker snabbt att Systembolagets utbud är futtigt och inriktat enbart på stora kvantiteter. Tyvärr gör utrikesfrakten att det ofta blir dyrt – men för konnässören är det inte det centrala. Beroende på var du bor i landet kan en bordershop mot Danmark/Tyskland eller en färja till Åland/Finland vara ett bättre alternativ. Här är priserna låga, du kan handla så mycket du får in i bilen och utbudet är åtminstone okej.

Än så länge får man alltså välja mellan lågt pris eller stort utbud. Jag åker en del finlandsfärja och tyvärr har de bara precis börjat förstå att rikta in sig på finsmakarna, det handlar fortfarande mycket om att kränga öl och vin till lägsta möjliga pris. Det kommer sakta men säkert i och med att de gamla målgrupperna dör ut och man vill ha ett mer sofistikerat klientel.

Nej, vill man försvara Systembolaget så får man börja med att förklara varför det inte skulle stå sig i den fria konkurrensen. Och hur den begränsade tillgängligheten kan vara en så avgörande folkhälsofråga när tillgängligheten i praktiken inte är begränsad.

Någon Annan Betalar

Vid få tillfällen blir diskussionen om vilka skattesatser vi ska ha lika aktuell som under valrörelsen. I en hysterisk kamp om att framstå som mest ekonomiskt ansvarstagande har partierna valt olika linjer i sin marknadsföring. Gemensamt är dock att fokus ligger väldigt mycket på vad skattepengarna ska användas till: jobb, välfärd, rikets försvar, renare miljö, jämställdhet och annat som obestridbart ligger i allas vårt intresse. Någon annan betalar ställer den minst lika relevanta frågan: varför spenderar vi massor av pengar på saker som uppenbarligen inte ligger i allas vårt intresse?

“Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.”
Gustav Möller (s)

Redan tidigt görs klart att filmen inte är partipropaganda åt något håll och inte heller en propaganda mot skatt. Det finns tyvärr inte med i YouTube-versionen, men innan filmen började berättade filmskaparen Martin Borgs rörande för oss i publiken om hur hans liv och många andras har räddats av skattefinansierad sjukvård. Frågan är inte varför vi betalar så mycket skatt – utan hur mycket mer nytta våra skattepengar skulle kunna göra om de inte slösades bort på kommunala prestigeprojekt och felinvesteringar, flertalet exempel på vilka utgör filmens grundstomme. Varvade med dessa ges kommentarer av Maria Wetterstrand (miljöpartist), Inga-Britt Ahlenius (revisionsexpert m m) och Johan Norberg (liberal debattör).

En enkel uppradning av misslyckade investeringar skulle lätt kunna bli tråkig; faktum är att boken som ligger till grund för filmen, 365 sätt att slösa med dina skattepengar, lätt blir repetitiv och tröttsam efter ett tag. Filmen är ett slags “topplista” från boken, där slöserierna presenteras ömsom i form av clownsketcher, ömsom i form av intervjuer med ansvariga politiker. Tempot är högt och gapskratten är många, men fastnar lite i halsen när man ser vilka summor det rör sig om. Vad är 250 miljoner i sjuksköterskor räknat, någon som vet? Och när man ser historien om hur Kristianstads kommun spenderar en halv miljon kronor per år på taxi för att frakta några portioner mat 110 meter samtidigt som man drar in på färskpotatisen till äldreboenden så vill man bara sträcka sig genom rutan och strypa den ansvarige.

Alla som har någon som helst åsikt om skatter i Sverige borde se den här filmen, för sjukdomsinsikt är det första steget mot en lösning. Idag finns tyvärr mycket begränsade möjligheter att beivra eller bestraffa den som slösar med allmänna medel – det togs bort 1986 och har aldrig återinförts. Är det inte på tiden? Enbart var fjärde år har vi möjlighet att rösta bort de politiker som missköter sig, vilket uppenbarligen är otillräckligt, och slösarna finns över hela det politiska spektrat. Skälet till att det krävdes en frivilligfinansierad film för att få upp frågan på dagordningen är hyfsat uppenbart: massmedia i Sverige är till stor del beroende av statliga pengar, i praktiken rena bidrag till vinstdrivande företag. Man biter inte den hand som föder en.

Så ta och se Någon annan betalar nästa gång du har en timme över. Någon annan har betalat för den (ha!), så du får se den helt gratis. Dessutom är den rejält underhållande. Men efter att ha sett den så går det aldrig mer att se ett politiskt budskap om hur “vi prioriterar X före sänkta skatter” utan att få en klump i magen. Oavsett från vem eller vilket parti som budskapet kommer.