Category: Internet och IT

I vad som får betraktas som ännu ett byte av tema för den här bloggen tänker jag nörda ner mig lite i hur webben utvecklats och kommer att utvecklas framöver. Introduktionen är avsiktligt förenklad för att även icke-webbutvecklare ska hänga med, du som vet vad jag skriver om kan hoppa till tredje rubriken.

Webben – en väldigt inexakt skapelse

I begynnelsen fanns HTML. Ja, det fanns saker innan dess som kunde ses som förstadier till det Internet vi använder i dag men grundprincipen var att du kunde skapa dokument, lägga dem på en server någonstans och så kunde andra se dem vart i världen de än befann sig (givet en internetanslutning, långt ifrån en självklarhet då). Dokumenten kunde dessutom länka till varandra och ges praktiska adresser som var lätta att dela med sig av. Revolutionerande! Fram tills dess hade information i digitalt format paketerats och distribuerats på fysiska medier som CD-ROM, omöjliga att uppdatera i efterhand om än med goda möjligheter till multimedia och interaktivitet. Webben var i jämförelse ganska trist och statisk, om än distribuerad och uppdaterbar.

Så småningom insåg man att interaktivitet ändå är rätt trevligt och började leta efter sätt att kapsla in mer traditionella appar (då helt enkelt program du laddade ner och körde i datorn) i webbläsarens praktiska distributionsmodell. Resultatet blev Java-applets, Flash, ActiveX, Silverlight och säkert några som jag har glömt bort. Dessa var behäftade med oerhörda problem, främst säkerhet, usla prestanda och dålig kompatibilitet. Det var svårt nog att försäkra sig om att en webbsida funkade oavsett användarens webbläsare, för att inte tala om andra faktorer som operativsystem, skärmupplösning eller språk – Flash med vänner lade till en ytterligare nivå av huvudvärk. Under en tid rådde någorlunda stabilitet, när Internet Explorer hade ~95% av marknaden. Den rämnade (och tur var väl det) när alternativen började sno åt sig delar av kakan.

Under större delen av den här tidsperioden fanns också JavaScript, ett fruktansvärt fult missfoster till programmeringsspråk som en sönderstressad kodare hade tvingat in i Netscape (en webbläsare som lyckades med konststycket att vara sämre än IE) för att ge webbdesigners ett enkelt sätt att ge webbsidor viss interaktivitet utan att vara beroende av Flash eller andra tillägg. Dock var det ingen som tog JavaScript på allvar eftersom det som sagt var ett äckligt fulhack, knappt ens värt att betrakta som ett riktigt programmeringsspråk, och webbdesigners var inte utvecklare. Säkert fanns det också ondskefulla genier som tyckte att det vore allra bäst om dessa jobbiga öppna standarder försvann till förmån för deras egna proprietära språk och verktyg, som ActiveX.

Ett annat sätt att bringa interaktivitet till den statiska webben var att dynamiskt generera innehåll på servern, så att det användaren såg i sin webbläsare var uppbyggt av programkod istället för ett statiskt dokument. Detta medförde stora fördelar – man kunde koda i ett riktigt(?) programmeringsspråk. Man kunde göra tunga beräkningar och bara skicka över resultatet, vilket sparade bandbredd. Tyvärr blev interaktionerna långsamma och osmidiga eftersom varenda anrop var tvunget att gå över nätet. Verktyg för att göra asynkrona anrop mildrade smärtan en aning, men inget kunde mäta sig med en vanlig hederlig app som du laddade ned till din dator eller telefon i fråga om användarupplevelse.

Apple anfaller

Alla förespråkare av Java-applets, Flash, ActiveX osv fick sig en rejäl käftsmäll när Apple plötsligt övertygade hela världen om att de skulle köpa iPhones. Inte för att Apple på något sätt var först med idén, men först att implementera och marknadsföra den på ett sätt som var attraktivt för icke-nördar. Apple hade absolut noll till övers för proprietära tillägg (åtminstone sådana som inte var deras egna) och Android, då god tvåa, följde snart efter. Desperata webbutvecklare började leta efter alternativ, för att gå tillbaka till den gamla världen av statiska webbsidor med begränsad interaktivitet var inte något alternativ.

Räddningen blev JavaScript. Fortfarande oälskat och fult men nu spacklat med flera tjocka lager smink så medgav det trots allt att göra webbsidor interaktiva, på ett sätt som (efter visst trilskande) fungerade på alla plattformar som hade en webbläsare. Initialt med så stora skillnader att det blev en hel utvecklingsdisciplin att hålla reda på vad som fungerade var, men tekniken mognade så sakteliga och det blev möjligt att göra webbsidor nästan lika användbara som riktiga appar.

Nästan? Ja, för låt oss komma ihåg att webben bestod av en teknisk plattform som ursprungligen tagits fram för att visa statiska dokument med länkar mellan varandra. Ovanpå detta lades fulhacket JavaScript för att ge en väldigt begränsad nivå av interaktivitet. Alternativet var appar för iOS, Android, Windows m fl vilka var byggda med välkonstruerade och ändamålsenliga verktyg och ramverk. Webben behövde komma ifatt mer än 20 års försprång. Resultatet blev en fullständigt halsbrytande utvecklingstakt av ramverk och påbyggnader till JavaScript, med lustiga men intetsägande namn som Scriptaculous, Bootstrap, Angular och React. Denna utveckling pågår än idag, varför man kan höra utvecklare prata om “JavaScript framework of the week” helt oironiskt.

Webappen är död, länge leve den

Idén att koda “appar” som webbsidor med JavaScript föddes tidigt – det funkade ju överallt, så därmed skulle man ju slippa bygga en app för varje operativsystem på marknaden – men konceptet fick ingen vidare dragkraft på grund av språkets stora inneboende brister i kombination med dåliga prestanda på smartphones och det faktum att användarna helt enkelt genomskådade illusionen. En webbsida maskerad till app betedde sig fortfarande inte som man förväntade sig att en app skulle göra. Apparnas försprång var mindre, men det fanns likafullt kvar.

På senare tid har emellertid flera saker hänt som tyder på att webappen kan vara på väg att göra en återkomst:

1. WebAssembly samt språk som TypeScript och Dart vilka har potential att på sikt ersätta JavaScript som det förhärskande språket för webbutveckling
2. Mycket högre prestanda på smartphones vilket gör prestandaskillnaden mellan appar och webbsidor betydligt mindre
3. Single Page (Web) Apps, s k SPA, vilka eliminerar många av webbens svagheter som applikationsplattform

Låt oss ta dessa var för sig. JavaScript har utvecklats rejält sedan sitt enkla ursprung, men dess brister får ännu många att välja bort det. Flera försök har gjorts att ersätta JavaScript men utan större framgång – ingen konkurrent har någon chans så länge man inte fungerar på i princip alla plattformar, datorer som smartphones, där JavaScript finns idag. I dag heter lösningen på detta transpiling – skriv kod i ett annat språk, låt ett program maskinöversätta den till korrekt JavaScript. I morgon heter lösningen WebAssembly, som på sikt kommer att låta maskinkod köra direkt i webbläsaren – behovet av JavaScript försvinner helt.

Prestanda hos smartphones förbättras kontinuerligt och är redan betydligt bättre än de datorer vi använde för några år sedan. Även om webbläsaren som en webapp behöver för att “bo” inuti fortfarande medför en del overhead är skillnaden i praktiken inte så stor. Layout och animationer blir lika mjuka och fina som i en vanlig app. Därmed kan man ge en fullgod användarupplevelse från en webbsida.

Sist men inte minst finns en växande trend mot att bygga webappar som helt förkastar den traditionella modellen för webben av navigation mellan olika sidor där servern har åtminstone något inflytande över hur innehållet ska visas för användaren. Istället bygger man webappar precis som man bygger konventionella appar, med ett sammanhängande block av kod som laddas ned till användaren och körs i webbläsaren. Modellen kallas SPA, för Single Page App.

Detta för med sig många fördelar – presentation och databehandling kan renodlas till helt separata lager, där det tidigare var svårt att undvika åtminstone någon sammanblandning och överlappande ansvar mellan klient och server. Eftersom all kod körs på användarens dator eller telefon – precis som i en vanlig app du laddar ned – blir både prestanda och interaktivitet mycket bra. Det är effektivt och sparar bandbredd då appens kod bara behöver överföras en gång, istället för vid varje ny sidladdning.

SPAer har naturligtvis även nackdelar. Vid första besöket laddar sidan något långsammare då den – precis som en vanlig app – först laddas ned i sin helhet innan den startar. Vissa sökmotorer och andra webbverktyg har svårt att hantera SPAer på samma sätt som vanliga webbsidor, även när de fungerar snarlikt. Och ur ett mer filosofiskt perspektiv kan man se det som att den ursprungliga tanken med webben, som ett öppet och fritt navigerbart nät av oberoende men sammanlänkade dokument, har förlorats.

Webbläsaren som virtuell maskin

Det är lätt att se tekniska paralleller mellan den pågående utvecklingen och den utveckling som redan har skett inom andra områden. Webbläsaren kommer allt mer att fungera på samma sätt som befintliga distributionssystem för appar, ex.vis Android och Google Play, eller iOS och App Store – som en sandlåda i vilken du installerar de appar du behöver och sedan kör dem från din smartphone. Även operativsystem för persondatorer såsom Windows har på senare år börjat anamma den modellen.

När det då i praktiken inte finns någon skillnad längre mellan en app i eller utanför webbläsaren, annat än för principen oviktiga detaljer som vilket språk den är skriven i – då är frågan varför vi ska ha två system för att göra precis samma sak. Webbläsaren har då blivit ett operativsystem i miniatyr som parasiterar på sin värd, likt de virtuella maskiner vi redan har och som använts under lång tid. Så snart WebAssembly ersatt JavaScript och mer kraftfulla ramverk för gränssnitt ersatt HTML/CSS är de tekniska skillnaderna också minimala.

Jag tror att det är sannolikt att de två systemen smälter samman framöver – det kanske i praktiken inte blir någon skillnad mellan att installera en app från Google Play eller att gå in på en webbapp i Chrome. Men vid det här laget har så många, miljontals utvecklare och inte minst Google och Apple själva (samt “mindre” aktörer som Microsoft och Amazon), investerat så mycket i de befintliga ekosystemen för appar att det är tveksamt ifall utvecklingen kommer att ske fort. På kort sikt lär webapparna fortsätta att leva en något undanskymd tillvaro samtidigt som den traditionella dokumentorienterade webben fortsätter att dominera. För de allra flesta webbsidor – de som främst syftar till att förmedla information (om det så är ordböcker, modebloggar eller pornografi) – är det fortfarande den rätta modellen.

Jag tänkte ta ett par minuter av din tid för att beskriva, eller argumentera om man så vill, för sättet jag köper spel på. Jag har spelat datorspel sedan 80-talet, större delen av mitt jordliga liv. I början var det nästan uteslutande piratkopiering som gällde men över tiden har det blivit så enkelt och smidigt att köpa spel att jag i princip helt har slutat med det. Steam och liknande tjänster har gjort det så lätt för oss alla att utforska och uppleva sådant som tidigare krävde en omständig tripp till en butik och en investering motsvarande ett mindre afrikanskt lands halva BNP. Ni som fortfarande spelar på konsoler, jag tycker rätt synd om er! Men allt är inte frid och fröjd i PC-land för det. Det är vida känt att spelbranschen i stort jobbar som följer:

1. Släpp halvfärdigt, buggigt spel för €50-60
2. Använd intäkterna från den första försäljningsspiken för att fixa de värsta bristerna
3. Släpp återstående innehåll som DLC för €10-15/styck
4. Använd intäkterna från DLC för att fixa fler buggar, producera mer DLC, och så vidare
5. Över flera månader/år, reducera priset stegvis för att hålla försäljningen uppe

Den här affärsmodellen, som man kan ha många invändningar mot, arbetar under förutsättningen att många spelköpare är så överväldigade av hypen att de köper spelet på steg 1. Min metod är att köpa spelen först efter att spelen har legat på steg 5 i flera månader, gärna år. När en “Steam Summer/Winter Sale” eller motsvarande drar igång så kollar jag bara vilka spel på min “önskelista” som ligger på €10 eller så, och dem köper jag, såvida inte recensionerna gör gällande att utvecklarna helt abdikerade nånstans på steg 2 och nu bara försöker skrapa in vad pengar de kan för att inte gå i kånken.

Fördelarna med denna metod är:

• Jag har alltid en kö på 8-10 spel som ligger och väntar – min tid är det enda som sätter gränsen för hur mycket jag vill spela
• Jag har råd att köpa alla spel jag vill ha när de aldrig kostar mer än typ €10
• Jag behöver inte uppgradera min dator särskilt ofta eftersom spelen jag köper inte ligger på “cutting edge” vad gäller systemkrav
• Jag behöver aldrig chansa på om ett spel är bra eller inte innan jag köper det
• När spelen kommer ut på €10 så är det ofta inklusive all DLC, “pre-order exclusives” (ha!) och expansioner, med mera
• När spelen har varit ute en tid så är alla större buggar (och många små) oftast fixade
• När spelen har varit ute en tid så kommer det att finnas mängder av moddar ute, om spelet har en mod-community

Nackdelarna är:

• Om jag hade varit en spel-hipster så hade det varit väldigt jobbigt att aldrig vara tidig med det nya
• Om en vän vill spela ett spel med mig som inte ligger i kön så är jag nödgad att rucka på mina principer
• Den enorma mängden pengar jag sparar på att köpa spel för 10-20% av ursprungspriset riskerar att leda till högre ölkonsumtion

Här följer några invändningar jag har fått från mina vänner och bekanta när jag förklarar varför jag t ex inte har köpt Fallout 4 ännu:

• “Jag kan inte vänta så länge!” Varför inte? Du springer ju i löparspåret en gång i veckan, handlar ekologiskt när du kan och fäller ner toalocket efter dig som en duktig svenne. Är lite självdisciplin så himla svårt?
• “Om alla gjorde så där skulle spelbranschen gå under!” Nej, de skulle ändra sin affärsmodell och börja släppa färdiga spel igen. Men så länge folk är beredda att köa för nya spel som alla vet kommer att vara en ospelbar bugghärd första månaden så är det nog ingen större risk…
• “Men min polare/henvän/farmor/undulat vill spela med mig nu, inte om två år!” Precis som med hälsosamma dieter så är min strategi helt värdelös om man inte får göra undantag ibland. Men du, det går faktiskt utmärkt att spela spel tillsammans som inte kom ut i förra veckan…
• “Du är orättvis mot små oberoende utvecklare som gör sitt bästa för att släppa buggfria spel!” Bah, med tanke på vad Steam Early Access spottar ur sig ibland så tvivlar jag. Men indie-spel kommer ofta ut på en bra prisnivå oavsett och har ett större engagemang från utvecklarna än AAA-titlar, det är ingen stenhård princip att man måste vänta flera år på buggfixar.
• “Varför just €10? Varför inte €5 om man nu ska vara en snål jävel?” Det är inte prisnivån som är det viktiga egentligen, det är att maximera sina chanser att få en bra spelupplevelse. €10 är ett riktvärde, det kan lika gärna vara €15 eller €20. Poängen är att vänta på att spelet har fått tid att “mogna” och minska risken med investeringen.

Har du fler invändningar? Bring ’em on! Och om du inte är övertygad så vill jag ta mina sista rader till att tacka dig för att du hjälper mig att betatesta spelen som kommer ut nu så att jag kan njuta av dem om 6-18 månader eller så. Tack!

Rubriken borde nog ha varit “Mesta möjliga spel för minsta möjliga pengar” men även jag faller lätt för lockelsen att pimpa innehållet en smula…

Jag ska medge att jag blir en liten smula beklämd när jag hör en vän eller kollega, ofta lite självbelåtet, förklara att “i vår familj, där har vi slutat med julklappar”. Inte för att jag förnekar någon rätten att välja sina jultraditioner, utan för att jag har lite svårt att förstå varför man vill undvara en så härlig tradition som att ge varandra gåvor vid jul. Om något vill jag se fler högtider som uppmanar människor att vara givmilda. Jag älskar utmaningen att välja något som passar var och en, spänningen i att se hans eller hennes reaktion när julklappen öppnas, och så naturligtvis nöjet i att leta världen över efter det som jag vill ge bort!

Världen över, var det ja. Den som försökt handla från konsumerismens högborg – det stora landet i väst – möts inte helt sällan av de frustrerande beskeden: Item ships within the US only och Free shipping within the continental United States. Samt helt hutlösa fraktkostnader som stiger exponentiellt för varje butik man vill handla ifrån. Att säkert en tredjedel av kostnaden för mina inköp från exempelvis ThinkGeek eller WeLoveFine gått åt till frakt är inget jag är särskilt nöjd med. Men ibland är det man vill ha helt enkelt inte tillgängligt i Sverige.

Lösningen heter samfrakt. Vem har inte en vän eller kollega vars släkting eller vän i USA eller Asien tar med sig billiga elektronikprylar och annat trevligt krafs till Sverige när hen kommer på besök? När jag var en fattig student var min lösning för att få hem prylar att helt enkelt gå ihop med ett gäng av mina vänner och lägga en stor gemensam beställning. Billigare frakt för alla, men det förutsätter ju att alla vill handla från samma butik och ungefär samtidigt. Nu visar det sig att samma princip går att applicera om man köper från flera butiker, tack vare samfraktande företag som ger dig en “leveransadress” i USA. Principen är enkel – utnyttja gratis (eller billig) frakt inomlands för att få prylarna till samfraktaren, få därefter hem dem i ett stort paket som kostar mindre att frakta än flera små. Åtminstone i teorin.

Jag bestämde mig för att prova MyUS.com* när jag fick ett trevligt erbjudande av dem i min inkorg. Jag hade tidigare varit en smula skeptisk till dylika tjänster eftersom jag utgick ifrån att samfraktarnas affärsmodell gick ut på att ta hutlöst betalt för frakten och förvaringen, eftersom de i praktiken håller kundens varor som gisslan när de väl tagit emot dem. Erbjudandet var emellertid så bra att jag var hyggligt säker på att åtminstone inte gå med förlust jämfört med om jag köpt mina klappar på vanligt sätt – och fraktkostnaden hem till Sverige, som gick att uppskatta på förhand, verkade inte så dyr som jag hade befarat.

* Valet av just MyUS.com var, i ärlighetens namn, inget som föregicks av någon research från min sida. Det finns många företag som erbjuder motsvarande tjänster och det jag beskriver i den här artikeln kan ses som ett exempel. Jag uppmanar den som vill prova på samfrakt från USA att utvärdera de olika alternativen.

Så hur funkar det?

Egentligen var det inte svårt alls. Efter registreringen, som var okomplicerad och inte krävde mycket mer än ett giltigt kreditkort från min sida, fick jag veta “min” adress och se min (tomma) “inbox”. Adressen ser ut som vilken som helst, men med ett nummer till en “suite” som identifierar mitt konto. Att det vi skulle kalla för postbox kallas för “suite” i USA är tydligen inget konstigt. Jag fick dessutom ett äkta amerikanskt telefonnummer, vilket många beställningsformulär kräver. Några dagar att jag hade beställt varor till “min” adress hos så fick jag mail om att jag hade fått paket:

För att kunna hålla koll på varorna fick jag se spårningsnummer, avsändare, deklarerat varuvärde och en scannad bild på följesedeln. I det här läget kunde jag välja att leverans av de paket som hunnit anlända, eller vänta in flera. Paket kan ligga upp till en månad innan MyUS börjar ta betalt för förvaringen. Man erbjuder också en rad extratjänster, såsom att packa om varorna i stadigare kartonger, ta foton på varorna, kontrollera att inget gått sönder, osv. Tjänsterna kostar några dollar styck och för min del nöjde jag mig med foton ($2 per paket) för att försäkra mig om att jag fått vad jag beställt.

Jag var på förhand lite orolig för att en del butiker skulle vägra leverera till MyUS-adresser, precis som vissa webbsajter inte tillåter registreringar med en anonym e-postadress. Några sådana problem stötte jag inte på. Att använda mitt svenska kreditkort för att betala trots att leveransadressen låg i USA var heller inget som föranledde några som helst bekymmer, men skulle man råka på ett sådant otyg erbjuder sig MyUS att agera mellanhand också för betalningen – mot en extra kostnad, naturligtvis. En annan lustig funktion är en Google-proxy som gör att man kan få sökresultaten som om man var i USA, oavsett var i världen man befinner sig.

För själva frakten hem till Sverige går det att välja mellan några olika fraktalternativ, men några lågprisalternativ erbjuds inte – det är DHL, UPS eller FedEx som gäller. Den som tror sig kunna spara på frakt genom att välja ett alternativ som tar ett par veckor (om man är ute i god tid, alltså) lär bli besviken. Det billigaste alternativet är tar 5-10 dagar men prisskillnaden är så liten upp till expressleverans 1-4 dagar att det rimligtvis bara kan vara aktuellt för den som verkligen snålar, eller handlar väldigt mycket. MyUS ger löpande upplysningar om när man senast måste beställa frakten för att med säkerhet få varorna innan jul och vilka fraktalternativ som tillfälligtvis har förseningar.

Just kring jul är förstås belastningen extra hög men trots att jag gjorde mina inköp precis i Black Friday-rushen så tog det inte särskilt lång tid för MyUS att registrera dem eller skicka vidare paketen till Sverige. Jag lade beställningen på eftermiddagen och fick spårningsnumret några timmar senare – på en lördag. Det är inte en servicenivå jag stött på särskilt ofta hos andra leverantörer. Jag valde DHL som min leverantör, deras utlämningsställe ligger närmast, och paketen var i mina händer knappt två dygn senare (snitthastighet 174 km/h, fågelvägen).

Mitt omdöme

Min upplevelse av MyUS.com var genomgående positiv. Företaget höll vad de lovade, tog inte ut några avgifter utöver vad jag hade förväntat mig, mina julklappsköp levererades snabbt och kom fram hela. Trots detta blev inte resultatet som jag hade väntat mig, även om jag har svårt att beskylla MyUS för detta. Jag beställde en vara som visade sig ha betydligt större yttermått än vad jag hade räknat med, vilket drev upp fraktpriset ordentligt och utplånade en stor del av den förväntade besparingen. Än värre blev det när ett av mina paket till MyUS blev försenat, för att inte riskera att få alla varor efter jul kände jag mig tvungen att beställa två leveranser. I slutändan kom allt fram i tid ändå, men poängen med samfrakt är onekligen en smula förverkad om man ändå får betala för flera leveranser.

Med detta sagt så var det en rolig upplevelse att kunna bläddra runt bland en massa butiker som jag aldrig hade övervägt annars och med lite bättre planering – och kanske lite mer is i magen – så kanske jag provar igen nästa år, för utöver det stora urvalet av butiker finns det också pengar att spara för den som är bra på att pricka in sina Black Friday-deals. Vill man handla julklappar eller något annat från USA med minsta möjliga bekymmer verkar MyUS eller någon annan samfrakttjänst fylla behovet med råge, men det är ingen magisk silverkula – i slutändan ankommer det fortfarande på köparen själv att hålla koll på fraktavgifter, skrymmande föremål, tullavgifter och leveranstider för att allt ska gå som planerat.

Det är omöjligt att göra en bedömning av Microsoft Surface utan att en väldigt stor del kommer att handla om Windows 8. Den senaste versionen av Windows har fått ta emot mycket skit, till stor del rättmätig kritik mot vad som kan tyckas är en överdriven fokusering på fingervänliga gränssnitt. Att tvingas på en rad fullskärms-“appar” och en dito startmeny är ofta mest till irritation för den som sitter med en vanlig, hederlig dator, för även om man kan köpa även fristående skärmar med pekfunktion numera är det svårt att se någon nytta. Är man van vid att jobba med tangentbord och mus är det jobbigt och oergonomiskt att behöva lyfta handen mot skärmen för att göra något som annars går lika lätt med en musrörelse eller ett par tangenttryck.

Med lite konfiguration och kanske ett eller annat tredjeparts-tillägg går det förvisso att få Windows 8 att se ut ungefär som Windows 7, men då är förstås frågan: varför inte köra sjuan till att börja med? De (hyfsat små) förbättringar som Windows 8 för med sig väger knappast upp allt merarbete som krävs för att bli kvitt finger-fokuset, så min rekommendation är att stanna på sjuan om du inte har en bärbar dator med pekskärm – där kan åttan komma till sin rätt, och det är också i precis det facket vi hittar Surface Pro. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att påstå att Windows 8 har utvecklats specifikt för att passa Surface Pro. Synd för Microsofts hårdvarupartners.

Jag vill, förresten, skriva av mig angående Windows RT (och Surface RT, den version av Surface som bygger på en ARM-processor). Jag förstår faktiskt inte hur Microsoft tänkte där. Ekosystem är ett begrepp som alla med någon som helst koll på konsumentsidan av IT är väl bekanta med: att välja ett operativsystem eller en hårdvaruplattform har inte nödvändigtvis så mycket med råa tekniska meriter att göra som allt runtomkring. Visst, nya ShinyToy 2013 kanske har sexton CPU-kärnor och tre månaders batteritid, men har den Instagram? Kan den synka med min Gmail? Kommer företaget bakom den att se till att jag får uppdateringar under många år framöver?

Ekosystem är en av anledningarna till att Apple aldrig kommit i närheten av att spöa Microsoft på PC-marknaden (de andra två är hutlösa priser och att OS X är en hög med exkrement). Ekosystem är anledningen till att det tog sådan tid för Android-lurar att ta över förstaplatsen från iPhone, trots överlägsen teknik till en bråkdel av priset. Ekosystem är anledningen till att det fortfarande finns folk som vägrar släppa sina Blackberries. Och ekosystem är anledningen till att Windows RT är fullständigt dödfött. Kanske finns det några som älskar Windows 8-gränssnittet så mycket att de accepterar bristen på appar, men varför då inte punga ut lite mer och få en Surface Pro?

Här kom vi inte helt osökt in på hela anledningen till att jag fullständigt älskar Surface Pro: it’s the ecosystem, stupid! Med en plattdator som kör ett riktigt operativsystem har jag tillgång till alla programvaror som finns i Windows-universumet, samtidigt som jag har tillgång till det förenklade, pekvänliga gränssnittet för enklare göromål som att kolla mailen eller Facebook. En iPad eller Android-platta är i grunden avsedd för att konsumera innehåll, men är man ute efter att skapa – oavsett om det handlar om grafik, det skrivna ordet eller programkod – är de hopplöst otillräckliga*, de appar som finns är bleka kopior av vad man har tillgång till på en riktig PC.

Med en Surface Pro behövs inga sådana kompromisser. Det är i praktiken en bärbar PC som krympts till surfplatte-format, med samma mjukvaruutbud och expansionsmöjligheter. Jag skulle därtill kunna skriva ett antal paragrafer om hur tajt och solid den känns, hur praktisk nätdelen som även kan ladda min smartphone är, hur överraskande bra jag finner batteritiden (trots att ett antal recenscenter påstått att den var dålig), hur bra prestandan är och hur trevligt det är med både USB 3.0 och en riktig DP-utgång för att ansluta en stor skärm eller projektor – men jag överlåter till andra recenscenter att fokusera på tekniken.

Det enda som jag vill ge lite extra fokus är den medföljande pennan, som används ihop med pekskärmen. Den är genialisk av två skäl – dels ger den extra precision när man behöver använda ett icke-pekvänligt program utan tangentbordet anslutet, dels gör den det till ett sant nöje att använda Surfacen som “ritplatta” eller anteckningsblock. Tyvärr finns det inget riktigt bra ställe att förvara den på om man inte köper ett separat fodral, men det misstänker jag att många ändå kommer att göra. En expedition till Media Markt gjorde gällande att de flesta väskor/fodral som inte är formgjutna specifikt för iPad passar utmärkt även till Surface Pro.

Ska jag så till sist varna lite för de fallgropar som drabbat mig som early adopter så finns det två: detta är inte en produkt helt utan barnsjukdomar, även om Microsoft har visat sig mycket responsiva med patchar så uppvisade Surfacen en del skumma beteenden i början, inklusive en hederlig blåskärm. Det mesta tycks dock vara fixat vid det här laget. Det andra är priset: på pappret ser Surface Pro ut att vara ett kap med ett pris väl under t ex en motsvarande Macbook Air, trots att Surface Pro inte ens går att köpa via större återförsäljare ännu (min är en USA-import via Bazula) och hårdvaran är överlägsen. Men tangentbordet säljs separat för över tusen spänn! Exakt varför har jag inte kunnat lista ut – det är av allt att döma ett vanligt tangentbord, om än i miniatyr.

När jag skaffade min Surface Pro så var det först och främst för att ersätta min gamla Dell-trotjänare vilken jag använt som “bärbar” surf- och kodmaskin sedan flera år tillbaka. I denna roll har Surfacen visat sig briljera: betraktad som ultraportabel PC är den så gott som perfekt. Den gör också ett utmärkt jobb som “surfplatta”, men jag tänker inte låtsas som om den som bara vill kunna läsa på fejjan och spela spel har något som helst mervärde av en Surface – då är det bättre att satsa på en leksak med Android som inte gör lika ont i plånboken. Där Surface Pro briljerar är det i sin dubbelidentitet – den växlar mellan leksak och arbetsstation helt utan ansträngning. För mig som inte har lust att släpa på både laptop och platta är den en enastående följeslagare.

* Fotnot: Jag vet att det finns folk (*host*hipsters*host*) som säger sig kunna “jobba” via iPad. Jag (kanske något generaliserande) likställer att jobba med att skapa innehåll, i den här texten. Att det tekniskt sett går att skriva texter eller rita på en padda är ungefär lika relevant som att en polis kan göra sitt jobb iförd enbart nätstrumpor. Det må vara fysiskt möjligt, men det är inte optimalt eller praktiskt för det.

Jag valde att vänta tills de flesta reaktionerna på Steve Jobs‘ frånfälle hade upphört innan jag skrev det här, dels för att inlägget inte skulle drunkna i floden av hyllningar men också för att en del av det jag vill skriva kan tolkas som att jag talar illa om någon som nyligen avlidit. Det är förstås inte min avsikt, men jag förstår att den tolkningen ligger nära till hands när nästan alla artiklar jag läst om Steve Jobs sedan hans bortgång varit ensidiga hyllningar utan någon som helst nyansering, ofta över gränsen till bristande verklighetsförankring. Just därför vill jag göra ett försök att ge min bild av vad Steve Jobs lämnar efter sig. Det står naturligtvis var och en fritt att inte hålla med mig.

Trots att jag aldrig ägt en Apple-produkt kan jag inte förneka att Jobs, särskilt efter sin återkomst till VD-posten på Apple 1997, haft en mycket kraftig påverkan på hur jag ser på datorer, mobiltelefoner (för att inte säga konsumentelektronik i allmänhet) och mjukvara. När jag först hörde talas om iPhone skrattade jag åt den överprisade leksaken som ur ett rent tekniskt perspektiv låg åratal efter min dåvarande telefon (med Windows Mobile). Skrattet fastnade i halsen när leksaken blev en försäljningssuccé som alla omedelbart började kopiera. Samma sak hade visserligen hänt med iPod några år tidigare, men det var bara en simpel mp3-spelare och kunde lätt avfärdas som ett engångsmirakel. Vi vet ju alla vad som hände sen. Jag medger utan bitterhet att jag hade fel.

När iPad lanserades var vi redan så vana vid Apple som en ostoppbar marknadskraft att succén var given från början. En laptop utan tangentbord, med ett leksaks-OS? Såklart folk köper den! Oavsett vad man anser om produkternas tekniska meriter – som jag inte finner det nödvändigt att ta upp här – är det fullständigt uppenbart att Steve Jobs var ett lysande geni, en stor visionär och en sällan överträffad affärsman. En hel del av berömmet ska förstås också gå till de tusentals ingenjörer, vars namn aldrig kommer att bli kända för allmänheten, som gjort mycket av det faktiska jobbet innanför väggarna. Faktum kvarstår att det kreativa inflytandet, såväl i helheten som detaljerna, till en mycket stor del emanerat direkt från Jobs. Han var inte bara en ljusstark PR-figur utan framför allt en kreatör, och förtjänar att bli ihågkommen som en sådan.

Men.

Nu tänker jag trampa på ett par tår.

Nej, jag fegar ur och citerar Richard Stallman istället, vars tåtramparskills är vida överlägsna mina:

Steve Jobs, the pioneer of the computer as a jail made cool, designed to sever fools from their freedom, has died.

As Chicago Mayor Harold Washington said of the corrupt former Mayor Daley, “I’m not glad he’s dead, but I’m glad he’s gone.” Nobody deserves to have to die — not Jobs, not Mr. Bill, not even people guilty of bigger evils than theirs. But we all deserve the end of Jobs’ malign influence on people’s computing.

Unfortunately, that influence continues despite his absence. We can only hope his successors, as they attempt to carry on his legacy, will be less effective.

Jag håller inte alls med om sättet på vilket Stallman valde att förmedla sina åsikter om Jobs, likafullt har han rätt. Jag är förvisso inte alls glad att Steve Jobs inte finns bland oss längre – under hans ledning har Apple som få andra kunnat sporra andra företag över nästan hela spektrat av konsumentelektronik att bygga bättre produkter. Men det är också det enda långvarigt positiva bidrag som Apple under Jobs har gett oss (utöver kortvariga bidrag såsom nya leksaker). Apples egna produkter har, genom sina framgångar på marknaden, snarare retarderat än accelererat utvecklingen inom vitala områden. Istället för att lära användare att ta till sig kunskapen som behövs för att kunna nå ut till hela världens resurser via webben valde Apple att bygga ett gyllene fängelse, som folk glatt förklarar sin evinnerliga kärlek till eftersom man kan spela Angry Birds i det utan att behöva oroa sig för virus.

Hur sålde man in det? Med lysande marknadsföring och förstklassig design, som skapat extremt lojala kunder, villiga att förlåta de flesta brister, gå på de vildaste lögner. Apple efter millennieskiftet har inte varit ett innovativt företag och Steve Jobs var aldrig en innovatör. Jag har läst det skrivet om Jobs att han gav alla människor möjligheten att ha en dator i fickan – men det stämmer inte, alla som visste att tekniken fanns och ville betala för den hade haft “smarta mobiler” i många år innan iPhone dök upp – och “plattdatorn” är möjligen en ännu äldre uppfinning. Med “appar” och allt, även fast de inte kallades så. Apple har gång på gång tagit standard-hårdvara, packat den i ett snyggare fodral än konkurrensen och sett till att precis alla fått veta varför de vill ha den. Revolutionerande? Visst. Men aldrig nyskapande.

Dock ska man komma ihåg att Apple alltid har byggt vad kunderna har efterfrågat. Vad har innovation för egenvärde om folk hellre betalar för ett snyggt skal och en välsorterad app store? Ändå tror jag att det företag som fungerat som en ledstjärna åt andra – det Apple som Steve Jobs lämnar efter sig – är det vi kommer att minnas snarare än några enskilda produkter. Apple gjorde stora tekniska landvinningar med Macintosh på 80- och 90-talen, men det var Windows som blev datorn på var mans skrivbord. Likaså visade man vägen med iPhone, men i din ficka är det idag mer troligt att det ligger en Android.

Kan Apple behålla sin roll som vägvisare utan Steve Jobs vid rodret? Jag tvivlar. Man byggde så mycket av sin image på personkulten kring Jobs att man förmodligen kommer att ha svårt att göra mer än iterera på de befintliga produktlinjerna utan att riskera att förlora kopplingen till det som varit. Samtidigt är det ett band som måste brytas förr eller senare och när så sker blir det antingen en ny renässans eller Apples (andra) undergång. Oavsett vad som händer med företaget kommer arvet efter Steve Jobs att leva kvar länge. På gott och ont.