BMW/MINI – Högerkonspiration

Som bilentusiast, och hyfsat märkestrogen sådan, är det lätt att sätta sitt eget märke på piedestal. Sedan några månader tillbaka är jag ägare till en BMW 330d cabriolet, årsmodell 2012, som jag importerade från Tyskland (ett långt inlägg om hur det gick till kommer så småningom). Den korta versionen är att det är en fantastisk bil som levererar allt vad jag önskade mig, om än inte helt utan brister. Men trots jag köpte den nästan helt utan att överväga andra bilmodeller, är det ändå så här i efterhand lite intressant att jämföra med vad som kunde ha varit. Döm om min glädje när en kollega erbjöd mig en provtur i hans sprillans nya Volvo S60 D5!

Den uppmärksamme noterar att jag jämför föregående generation BMW 3-serie mot en årsfärsk S60, men jämförelsen är relevant – de betingar nämligen ungefär samma inköpspris. För en BMW i grundutförande som min drygt två år gamla vagn får man betala drygt 650 000 kr ny, innan någon större mängd extrautrustning har lagts till! Volvon i det utförande jag fick provköra ligger på cirka 320 000 kr och har då betydligt mer utrustning. Begagnatpriset på min BMW låg dock nära Volvons nypris, så för den som har en någorlunda begränsad budget är modellerna högst jämförbara. Att BMW:n är en cab gör visserligen en del för priset, men sedan en tid tillbaka tillverkar Volvo varken cabrioleter eller coupéer, till undertecknads stora besvikelse.

Utseende

Som så mycket med bilar är utseende en smaksak. Det är svårt att inte älska BMW:s slanka linjer, långa motorhuv och klassiskt inramade grill med det gigantiska gapet för laddluftkylaren under. LED-ringarna i strålkastarna har varit BMW:s signum sedan över ett decennium och är fortfarande marknadens vackraste, som andra märken med varierande framgång försökt kopiera (Audi har lyckats absolut sämst, med LED-ljus som påminner om en femårings försök att skapa abstrakt konst). Det gläder mig därför att Volvo har gått på en egen linje, även om tekniken är liknande med två separata lyktor och LED-accenter omkring.

På Volvon är även dimljusen i LED och smälter fint in i fronten, men utan något större insläpp nedtill – förmodligen ger den stora grillen med den överdimensionerade Volvo-loggan fullt tillräckligt luftflöde. Ingen tvekan – här syns att det kommer en Volvo. Sedd från sidan ser Volvon mer bullig ut än BMW:n, men det krävs ju för att få rum med två bakdörrar och ett baksäte som är rymligare än BMW:ns även i vanligt 4-dörrarsutförande. Jag kan inte finna några fel med Volvons akter, ljussignaturen är lika vacker som distinkt – man ser att det är en Volvo man blir ifrånkörd av.

BMW 3-serie 2012 (ej min bil, saknade lämpligt foto).

Interiör och förarmiljö

Att jämföra bilarnas förarmiljöer är som att jämföra en Blackberry-smartphone med en klassisk Nokia – Volvon har tusen plottriga knappar, ett helt digitalt instrumentkluster och grafik som ett datorspel. Alla “analoga” instrument och nålar är fejk, men Volvo har vetat att dra maximal nytta av detta – beroende på personlig smak kan instrumenten visa olika egenskaper i olika färgteman. Den ilsket röda varvräknaren med digital hastighetsavläsning kan med några knapptryckningar bytas ut mot en svalt blå och “analog” hastighetsmätare.

Det som irriterar mig med plottrigheten är egentligen inte antalet knappar, utan att form inte följer funktion – vredet för ljudvolym är identiskt med vredet för temperatur. Knapparnas storlek står inte i relation till hur ofta man behöver använda dem och de flesta är rätt små. Tydligt är att Volvo här valt den layout som såg snyggast ut, med mindre hänsyn tagen till ergonomi. Det ser onekligen bra ut, ska sägas. BMW:n känns som ett under av enkelhet i jämförelse, trots att det fortfarande finns gott om knappar att pilla med. Viktiga reglage är stora och muskelminnet lär sig snabbt vad som sitter var.

Interiören är samtidigt där åldern hårdast tagit ut sin rätt, och faktum är att instrumenteringen inte förnyats särskilt mycket sedan 2004. Jag älskar de två runda, klassiska mätartavlorna med riktiga nålar och både bränsletillgång och -förbrukning enkelt avläsbara. Men min nostalgi för orange-på-mörkröda, grovt pixliga displayer för färddator, temperatur och klocka är högst begränsad i jämförelse. BMW:ns centrala infotainment-skärm är stor och högupplöst – hade det varit så svårt att klämma in ett par TFT-skärmar i instrumentklustret också?

Även i annat framstår BMW:n tydligt som den mer traditionellt utformade av de två. Handbromsen är en manuell spak som inte förändrats nämnvärt sedan 70-talet – i Volvon är det en enkel knapp. Volvons infotainmentsystem är rappare och modernare, har appar för integration med smartphones och tjänster som Spotify, vilket BMW:n inte har i samma utsträckning. Huruvida man värdesätter detta beror förstås på hur mycket man använder dylika tjänster. BMW:n fixar alltjämt Bluetooth-streaming från smartphones och kan spela MP3/WMA-filer via USB-uttag eller CD-skiva, så helt frånkörd är den inte på underhållningsfronten.

Sätena i de två är jämbördiga, men skiljer i karaktär. Volvons är skönare och fluffigare. BMW:ns känns mer fasta och sportiga, med lite fler inställningsmöjligheter. Vilka man föredrar är nog mest en smakfråga.

Motor och drivlina

Folk har sagt mig att Volvo numera gör körglada bilar – jag vet inte hur det är med den saken, men S60 D5 är en helt annan bil än en miljöklassad snål-V40. Den 5-cylindriga dieseln råmar vackert och har ett modernt dieselljud även på låga varvtal, utan markant knatter. Tyvärr har Volvo meddelat att man framöver inte kommer att använda sig av motorer med fler än fyra cylindrar, vilket lär lägga band på ljudupplevelsen i framtida modeller. Motorn levererar 215 hk/420 Nm och gör detta mycket sofistikerat, accelerationen är mysigt linjär.

Tyvärr märks det att Volvo gör bilar för medelsvensson, som vill ha en rolig bil att köra till ICA med men utan sportambitioner. S60 är rolig men saknar bett, det finns inget som riskerar att utmana eller överraska. Växellådans lägen är lätta att hitta men går obesvärat och odistinkt i, det känns lite löst i länkaget. Fjädringen kunde vara flera snäpp hårdare, som den är nu är det ingen risk att man spiller ut kaffet på väg över ett farthinder. För en bekväm familjebil är detta naturligtvis perfekt.

I jämförelse är BMW:n betydligt grövre och kräver en fastare hand. Den korta växelspaken ligger tajt i spåren och bjuder på rejält motstånd. Den betydligt tjockare rattkransen styr ett par nervösa framhjul som kräver ständig passning på ojämn väg. Fjädringen är nästan för hård för vissa situationer – jag får ta det rejält lungt över ett par järnvägsspår för att framvagnen inte ska “slå”. Motorn vrålar snarare än råmar på höga varv, det skiljer bara 30 hk (245 hk) men 100 Nm (520 Nm!) mellan BMW:s treliterssexa och Volvons något mindre femma. Det gör märkbar skillnad i acceleration, och BMW:n har en markant turbofördröjning som följs av en spark i baken när nålen passerar 2000 varv/minut. Fantastiskt kul!

Ingen jämförelse mellan en framhjulsdriven och en bakhjulsdriven bil är komplett utan att den aspekten berörs, men jag anser att detta numera är en fråga om smak snarare än säkerhet eller körupplevelse. Den försämrade styrförmåga som ofta drabbar framhjulsdrivna bilar under acceleration märkte jag inte av i Volvon. Framhjulsdrift drillas alltjämt in i unga körkortselever som det “säkrare” valet av lärare som senast uppdaterade sina kunskaper på hedenhös tid, men med dagens stabilitets- och antisladdsystem är det tämligen odramatiskt att köra en motorstark, bakhjulsdriven bil på halt väglag.

Sammanfattning

BMW är förarens bil. Det är en profil som märket har hållit fast i under hela dess livstid och det går igen i 3-serien. Jämfört med Volvo S60 är BMW 330d roligare att köra, har en mer ergonomisk förarmiljö och ser rent subjektivt bättre ut både interiört och exteriört. Volvo S60 D5 är å andra sidan rymligare, modernare och säkrare, inte minst för att oerfarna förare förmodligen har svårare att göra bort sig i den. Sist men inte minst så kostar den ny lika mycket som BMW:n gör efter drygt två års slitage. När man tar Volvons lägre bränsleförbrukning och de garantier som följer med en fabriksny bil i beaktning så är BMW:n ett ekonomiskt slukhål i jämförelse, som bara kan motiveras om man föredrar BMW:ns mer sportiga men mer traditionella förarupplevelse. (Eller vill ha en cab.)

Min provkörning i kollegans S60 motiverade mig inte att omedelbart slänga ut min 3-serie på Blocket och börja leka i Volvos onlinekonfigurator. Men i en annan värld där jag var mindre fäst vid BMW som märke och värdesatte komfort över sportighet, hade jag nog inte blivit missnöjd med en glänsande ny S60 utanför knuten.

Not.: Bilderna på Volvo S60 visar inte min kollegas bil utan är hämtade från pressmaterial.

BMW 330d

Det var rätt många år sedan jag började sukta efter en cab. Ett par saker stod ivägen – en cab av lämpligt märke visar sig vara fasligt dyr, även om man nöjer sig med en begagnad. Cabar är ganska ovanliga i Sverige eftersom de bara går att använda som det är tänkt ungefär halva året. Därför är inte begagnatmarknaden så där fantastiskt varierad och de finare exemplaren vet att ta betalt för sig. Visst – går man tillräckligt långt tillbaka i tiden så blir även de finaste bilar relativt billiga. Men också sämre för miljön, dyrare i drift och utan alla tekniska leksaker som nörden i mig vill ha.

Samtidigt noterade jag hur €uron sjönk väl under 9-kronorsstrecket och hur biltidningarna började köra “så HÄÄÄR enkelt är det att privatimportera!” som ett återkommande artikeltema. Hm! Efter att ha läst ett par artiklar (fast frågan är om inte Transportstyrelsens steg-för-steg-guide var den bästa informationskällan) kom jag fram till att nej, det är nog inte så svårt och ja, det finns enorma pengar att spara. Ett gäng sökningar på Mobile.de – en söksajt som för övrigt får Blocket att verka lika öde som anslagstavlan på ICA Nära när det gäller bilannonser – visade att objekten som matchade mina önskemål (från början ville jag ha en Z4) var många och utspridda i Europa.

Planen kläcktes: ta min oförskämt pålitliga MINI, fylla den med tre resglada och sällskapliga vänner och kaska Centraleuropa runt på jakt efter den perfekta bilen. Därefter köpa den på plats och köra två bilar hela vägen hem. Planen föll överbord när jag insåg att det skulle bli väldigt mycket bilkörande, väldigt lite semester och väldigt stor risk att behöva åka tillbaka dit vi redan varit om objekten inte råkade befinna sig i ordningen sämst->bäst längs resvägen. Inget jag vill utsätta mig själv eller mina vänner för. Dessutom insåg jag efter en provkörning på hemmaplan att förutom möjligen Morgan 3-wheeler är BMW Z4 ungefär den minst praktiska bil man kan äga.

Ett år senare började drömmarna spira på nytt och jag hade bestämt mig för en modell som är betydligt mer praktisk – en 3-serie Cabrio, den taklösa varianten av BMWs mest sålda bil. Snygg, praktisk, bekväm och plats för åtminstone lite mer än en mosad ryggsäck i bagaget. Och hellre än att irra runt på vägarna skulle jag hitta min bil från hemmets trygga vrå, flyga dit och köra den hem. Enkelt. Tills jag insåg att det var december och att jag omöjligen skulle kunna hålla mig i skinnet tills det blev varmt ute igen. Hur tusan kör man från Tyskland till det isiga Nord mitt i vintern utan vinterdäck? (Att köpa vinterdäck i Tyskland var av flera skäl inte aktuellt.)

Interiör

Med målet lite insnävat så började jag leta runt på Mobile.de. Efter att ha snävat ner på årsmodell (2010 fick den aktuella modellen en omfattande uppdatering), miltal (mindre är bättre) och pris (dito) så var jag nere på sex objekt. En närmare studie av utrustningslistor och säljare ledde fram till en favorit. Avgörande i sammanhanget var att den aktuella bilen såldes med BMW Premium Selection, 12 månaders garanti och annat som man uppskattar när man köper bil från ett land långt borta. Samt att någon i södra Tyskland hade bemödat sig att köpa en bil utrustad med allt vad man kan behöva för att överleva en sträng vinter. Så jag skickade ett mail till säljaren, och väntade. Och väntade.

Så småningom fick jag svar på knagglig engelska och efter lite fram-och-tillbaka var affären ett faktum. Kontrakt utväxlades via mail, handpenning skickades via banken och en resa bokades in. Jag fick bilens chassinummer, vilket gjorde det lätt att kolla bilens fabriksmonterade utrustning och bakgrundsinformation (så här såg den ut). Att köpa något man aldrig sett i verkligheten är förstås aldrig särskilt kul, särskilt inte när sagda något kostar närmare 400 000 kronor – men jag bad om, och fick, möjligheten att häva köpet om jag mot all förmodan inte skulle vara nöjd med bilen när jag fick se den. Vädret i München den aktuella helgen lovade sol och höga temperaturer.

Under tiden jag väntade på D-dagen (invasionen av Tyskland, dårå) läste jag massor av bloggar, läste Transportstyrelsens guide cirka tjugo gånger och ställde massor av dumma frågor på forum. Jag insåg att jag skulle behöva hjälp med att få hem bilen och hämtade in offerter från några olika transportföretag. En del var fullständigt ointresserade, andra hänvisade till sina konkurrenter (“vi har nog inget prisvärt att erbjuda dig…”) men jag fick bra kontakt och ett bra pris av Norléns Transport. 1-2 veckor efter att jag lagt min order skulle de hämta bilen och köra hem den till Sverige.

Solsken

Resan till München gick utan problem och var fantastiskt rolig. Även om jag inte har skäl att köpa en bil så ska jag bege mig tillbaka dit inom en inte alltför avlägsen framtid. Ölhallar, paradgator och god mat – vad mer kan man begära? Jag och min vän Lukas, som liksom mig själv lockas av fina bilar och god öhl, åkte ut till Herrsching för att träffa säljaren och ta en sväng med bilen för att förhoppningsvis säkerställa att den var allt som utlovats. Trots en diger checklista och nästan en timmes provkörning lyckades jag inte hitta några nämnvärda fel förutom en lackrepa. Sagda repa var spårlöst försvunnen när bilen levererades några veckor senare – ett bevis på att BMWs säljare tar Premium Selection-stämpeln på allvar.

Väl hemma följde pappersarbete. För att regga in en bil i Sverige behövs det tyska registreringsbeviset, EU-typgodkännandedokument och kvitto på köpet. Alla dessa fick jag av säljaren och skickades in med rek-brev till Transportstyrelsen. Tillbaka fick jag ett brev om godkänd ursprungskontroll ett par dagar senare. Själva bilen anlände med Norléns exakt på utlovad tid, välbehållen men rejält nedsmutsad efter nästan en vecka på öppet släp. För att förvara den hade jag hyrt mig ett litet garage där jag räknade med att den kunde stå, säkert inlåst och försäkrad, tills jag hade möjligheten att köra säkert och lagligt på sommardäcken.

Här råkade jag på mitt första stora problem – att ha bilen inlåst var gott och väl, men att få den försäkrad visade sig desto svårare. Vid införseln hade jag tecknat en importförsäkring som täckte transporten från Tyskland och en kort tid därefter – 30 dagar totalt, av vilka ungefär tre veckor återstod. I mitten av februari kändes inte som ett optimalt tillfälle att åka till besiktning på sommardäck, så jag hade bett om att få bilen tillfälligt registrerad – alltså registrerad utan besiktning – för att kunna ha den försäkrad fram till våren. Men där blev det stopp, för försäkringsbolagen ville inte ge mer än trafikförsäkring på en tillfälligt registrerad bil. Inget skydd mot stöld, brand eller skador alltså. Oacceptabelt.

Nu föll det sig lyckligtvis så att “våren” kom tidigt och början av februari bjöd på uppehåll och plusgrader, så att köra till besiktningen på sommardäck var inte särskilt jobbigt när det väl kom till kritan. Hade jag inte haft sådan tur hade det väl blivit att bärga bilen till besiktningen. Den gick hur som helst bra och ett par dagar senare landade skyltarna i brevlådan. Nu gäller bara att det goda vädret håller i sig så att jag kan bege mig ut och köra!