Det här är andra halvan av listan på mina favoritspel genom tiderna. Samt ett gäng “bubblare” som inte riktigt kvalade in. Listan är i kronologisk ordning och de äldsta spelen är avverkades i del ett, så vi börjar komma in i “modern” tid!
På tal om det; en vän påpekade att alla mina favoritspel verkar ha kommit i slutet av 90-talet. Det ligger något i att listan har sin tyngdpunkt där. Jag tror det beror på att spelen som kom då representerade stora tekniska landvinningar, samt att jag då var i en ålder då jag hade mycket tid att spela. Att det har kommit “bättre” spel sedan 90-talet är ställt utom allt tvivel – men det är spelen i den här listan som lämnat de starkaste intrycken på mig!
Unreal representerade ett enormt grafiskt genombrott 1998. Intron var rena orgasmgeneratorn för den som hade ett modernt grafikkort och det fantastiska slottet var inte bara för syns skull – det dök faktiskt upp i spelet! Unreal gav mig en “wow”-upplevelse som jag minns ännu 20 år senare och det hjälpte att själva spelet också var helt okej.
Carmageddon II utmärkte sig som ett racingspel där det var fullständigt valfritt att följa banan – en idé som många andra snart tog efter. Men framför allt utmärkte det sig genom att “kom först i mål” låg relativt långt ner på listan över prioriteringar. Att på kladdigast möjliga sätt köra ihjäl så många fotgängare som möjligt hade betydligt högre prio. Härligt icke-PK då, kanske lika mycket så idag. Tyvärr har moderna spel i liknande tappning aldrig nått upp till tvåans charm, extremt blockartad grafik till trots.
När Microsoft släppte Age of Empires II i uppdaterad version 2013 ändrade de… ingenting, utom skärmupplösningen. Det behövdes nämligen inte. Jag har sagt det här om ett par RTS i listan, men Age of Empires II står sig oerhört bra 20 år senare och tack vare flera officiella och inofficella expansioner och moddar har det ett djup som få andra kan matcha. Bara de officiella kampanjerna är 24 stycken.
Deus Ex tar sent omsider listan in på 00-talet. Om spel som Unreal lyfte ribban för FPS vad avser grafisk fulländning gjorde Deus Ex det för story och djup. Även om en del traditionalister säger att Deus Ex fått en oförtjänt plats i rampljuset framför System Shock 2 (1999) så var det det förstnämnda som populariserade den hybrid av rollspel och FPS som sedermera uppnåt enorm popularitet i form av serier som BioShock, Mass Effect och mer renodlade rollspel som The Elder Scrolls V: Skyrim (2011).
Deus Ex jämfördes med samtidens FPS mer än rollspel och fick därvid beröm för att problem som spelaren mötte oftast kunde lösas utan att använda våld – en farlig robot kunde stängas av med en listigt dold kontrollpanel, en hemlig kod kunde pusslas ihop av ledtrådar eller så kunde man helt enkelt ta en omväg genom kloakerna för att undvika konfrontation.
Nämn ett spel där mängder av spelare bankar skiten ur varandra med vapen, mark- och flygfordon på en gigantisk öppen spelplan, så tänker kanske många på Battlefield V (2018) eller liknande. Men Tribes-serien var först med konceptet och krävde en hel del taktiskt tänkande av sina spelare, vilket gjorde det mer komplext och kanske därmed mindre populärt än samtida multiplayer-fokuserade spel som Counter-Strike (2000) och Team Fortress (1999).
Själv blev jag så engagerad i Tribes 2 att jag skrev en taktisk guide över de olika flygfordonen, vilken i sin tur ledde till att jag blev uppmärksammad av Nordens bästa spelsajt, vilken publicerade guiden och sedermera gav mig jobb som spelrecensent och PHP-kodare under ett antal år.
Children of the Nile pryder sin plats i listan som stand-in för en lång rad spel i kategorin “city builders” med historiskt tema – Caesar II (1995) och Pharaoh (1999) för att nämna ett par. Jämfört med spel där byggandet låg i fokus och blicken aldrig lyftes över horisonten bjöd Children of the Nile på mer komplexitet i form av produktionskedjor (a la The Settlers), inrikes och utrikes handel, olika samhällsklasser och krig – om än bara på avstånd.
Children of the Nile är ytterligare ett spel i den här listan som kan sägas hålla måttet än idag och funkar utmärkt på en modern PC.
Liksom föregående spel får Neverwinter Nights 2 representera en lång rad av rollspel i en genre som brukar kallas CRPG – rollspel av samma typ som traditionellt spelas med penna, papper och tärningar. Andra nämnvärda spel i samma genre är Fallout (1997), Wasteland 2 (2014), Dragon Age: Origins (2009), Divinity: Original Sin (2014) och Pillars of Eternity (2015). Samt naturligtvis det ursprungliga Neverwinter Nights (2002).
Neverwinter Nights 2 blir mitt val i genren eftersom det representerar övergången från ett fast isometriskt perspektiv till full 3D med mindre fokus på stora textmassor och mer på talad dialog och en story som förs framåt med animerade sekvenser, vilket ger en mer filmnära upplevelse där spelen innan mer kändes som att läsa en bok.
Där Neverwinter Nights valde att behålla ett traditionellt rollspelsformat valde andra att ta inspiration från FPS-genren. Så blev exempelvis fallet i Elder Scrolls-serien där Morrowind (2002) och Skyrim (2011) är de starkaste exemplen, och inte utan sin skara hängivna fans. Men min favorit i kategorin är Mass Effect.
Mass Effect fortsatte på den väg som Deus Ex med flera grundlagt genom att kombinera element från FPS och RPG. Serien kännetecknas av ett starkt fokus på karaktärer och relationer, vilket förmodligen har bidragit till dess popularitet och blivit något av ett signum för spel från utvecklaren BioWare.
Valkyria Chronicles sticker ut i den här listan på flera sätt. Det är det enda spelet med sitt ursprung utanför västvärlden och det enda som portats över från en konsol (PS3) – historiskt sett inte ett framgångsrecept. Men en fängslande story, en säregen grafisk stil och en egen tolkning av den traditionella “turordningsbaserade” kategorin av strategispel gör att det förtjänar sin plats i listan.
Ett konventionellt JPRG som nästan kvalade in men nu får nöja sig med delad plats är The Legend of Heroes: Trails in the Sky (2004). I övrigt har jag alltid haft lite svårt för JRPG-genren; omåttligt populära serier som Final Fantasy-spelen har jag aldrig riktigt fastnat för.
BioShock Infinite får avsluta listan. Mina känslor kring det är kluvna – som spel betraktat är det fullkomligt enastående med en gripande story, fantastiska miljöer, imponerande grafik och adrenalinstinna strider. Som kronan på verket i BioShock-serien, som hämtar sin inspiration från Deus Ex (fast med RPG-inslagen rejält nedtonade), har spelet bara en enda stor brist – storyn är satt i sten och spelaren är bara med på resan, vilken i tio fall av tio slutar i misär. I en serie som sannolikt aldrig får någon mer uppföljare hade ett lyckligare slut varit på sin plats.
Bubblare
Hade listan varit ännu lite längre – ursprungligen tänkte jag mig 10 spel men det visade sig vara fullständigt omöjligt – hade jag förmodligen också sagt något om:
- Half-Life (2)
- Warcraft och/eller Starcraft
- Grand Theft Auto: Vice City
- Sins of a Solar Empire
- Cities: Skylines
- Diablo II
- Minecraft
…och förmodligen ett par till. Men det får bli en annan gång.
