Detta inlägg ingår i min reseguide till Albanien.
Albansk stolthet och nationalism
För många svenskar är nationalism ett fult ord trots att vi som folk har en väldigt uppblåst självbild. Vi förväntar oss att vårt land ska vara en god världsmedborgare som bistår andra länder i nöd, tar emot asylsökande, bidrar med vetenskap och kultur. Vi är med viss rätt stolta över vad Sverige producerat inom dessa områden, inom tekniska framsteg och idrott. Men den som dekorerar sin bostad eller arbetsplats med svenska flaggor, uttrycker stolthet över sin svenskhet eller den svenska kulturen, ses inte sällan på med misstanke. Är han måhända rasist? Sverigedemokrat? Det är en motsägelse som måste te sig fullständigt oförståelig för många.
Albanerna är tvärtom – deras nationalism är påtaglig men präglas av lika delar ödmjukhet och stolthet. Ingen alban tror att Albanien är världens bästa land, långt ifrån. Hen är fullt medveten om att betydande delar av landet knappt går att skilja från ett postapokalyptiskt katastrofområde (faktum är att jag flera gånger under min vistelse drog paralleller till Fallout 3). Hen har förmodligen levt åtminstone en del av sitt liv under diktatorn Enver Hoxhas förtryck och har fått se intellektuella och oppositionella mördas, bevittnat samhällets förfall och oerhörd fattigdom. Därefter fått uppleva hur korruption fyllde tomrummet som kommunismen lämnade efter sig och mycket av det som byggts upp av folkets blod och svett föll i ruiner.
Alltjämt är albanen stolt över sitt land. Stolt över dess rika historia och den roll nationens hjälte, Gjergj Kastrioti Skënderbej (George Castriot Skanderbeg) hade i att stoppa det Ottomanska rikets expansion i Europa under 1400-talet. Stolt över Albaniens naturliga skönhet, dess folks förmåga att uthärda kriser och ändå behålla sin oerhörda generositet och gästfrihet. Stolt över sin kultur och flaggan, som med fullständig självklarhet visas upp överallt. Tänk dig om Drottninggatan i Stockholm hade svenska flaggor på nästan varenda fasad och butikernas flashiga skyltningar fällde in heroiska bilder av Karl XII, Gustav Vasa eller Gustav II Adolf. Nu förstår du hur Tirana ser ut och vad som betraktas som normalt där.
Men den första frågan jag fick av nästan varenda person jag hade en längre konversation med var: “Varför reste du till Albanien?” De ville veta varför någon som har råd att resa i hela världen vill besöka Albanien av alla ställen. För dem att höra svaret om hur positivt jag som utlänning upplever Albanien var lika välbehövligt som uppskattat. Restaurangernas menyer är fulla av grekiska och italienska rätter, det traditionella albanska köket står sist. Ber du om en öl utan att specifiera närmare så får du inte helt sällan en Peroni eller Heineken, importerade märken. Inte för att de inhemska varorna är dåliga – tvärtom, jag har sällan ätit och druckit så gott. Det är bara självförtroendet som saknas.
Religion i Albanien
Islam är den största religionen i Albanien, följd av katolicism, men antalet moskéer och kyrkor är litet. Den typiske albanen är inte mer religiös i sina seder och bruk än den typiske svensken. I viss mån är detta en följd av kommunismens inflytande då religioner förbjöds och Albanien blev en ateistisk stat. Detta förklarar också i viss mån den relativa bristen på religiösa byggnader; många har helt enkelt rivits ner och inte byggts upp igen. Efter diktatorns död lättades successivt förbudet mot religionsutövande men landet har ingen nationell religion och de flesta skolor håller ingen särskilt religionsundervisning – ett talesätt som överlevt diktatorn Hoxha är att “albanernas religion är albanianismen“. Religionen är individens privatsak. Att religioner vars påstådda företrädare i andra delar av världen utkämpat (och utkämpar) blodiga krig här lever sida vid sida helt odramatiskt är också en källa till stolthet för albanerna.
Att vara ateist är därmed fullständigt odramatiskt i Albanien, men med detta sagt så är få albaner uttalade ateister. Den stora majoriteten anser sig tillhöra en religion men praktiserar den inte. Likheterna med den kristna svenska kyrkan som alltjämt samlar en majoritet av befolkningen nästan på slentrian, är inte svåra att se. Den stora kontrasten mot situationen i Sverige är att det i Albanien är muslimerna som är den “icke-religiösa” majoriteten, dock utan motsvarande förekomst av små grupper med djupt troende fundamentalister, varken kristna eller muslimer. Förklaringen är naturligtvis att Albanien inte haft vare sig en stark statskyrka eller någon sentida invandring från länder där religionen utgör en stor del av människors liv.
“Blir du inte skjuten där?”
En av de vanligaste fördomarna kring Albanien som jag stötte på inför min resa var att landet är farligt, att alla bar vapen, att blodiga familjefejder var vanligt förekommande och att polisen var genomkorrupt. Det gick så långt att jag köpte på mig småflaskor med sprit inför resan ifall vi skulle behöva muta oss fram – en webbplats jag letat upp insisterade på att detta var en nödvändighet (och sprit går ju alltid åt, oavsett). De flaskorna samlar nu damm i ett av mina köksskåp. Oavsett var eller när vi befann oss i Albanien kände jag mig aldrig hotad eller i fara för att bli utsatt för brott, ficktjuveri möjligen undantaget. Trafiksituationen – som jag beskrev i ett tidigare inlägg – är visserligen inte helt oproblematisk men det är inga svårigheter att ta sig fram till fots i städerna, ögonkontakt och en nickning funkar utmärkt där det saknas trafikljus. En trevlig omväxling mot Sverige, där samma manöver skulle leda till en hastig iscensättning av det gamla skämtet med tomaterna – “kom nu ketchup, så går vi…”
Jag hade aldrig någon närmare kontakt med den albanska polisen, de visade mig vänligt vägen de gånger jag var tvungen att fråga men pratade inte mycket eller gärna engelska. När jag frågade några albanska vänner om det jag läst om så förklarade de att korruption är och har varit ett stort problem, men att regeringen faktiskt gör något åt saken. Att synen på lag och ordning är något mer flexibel i ett relativt fattigt land är nästan självklart, men i förhållande till det kontrollbesatta svenska samhället upplevs detta nästan som befriande. Mycket av vardagslivet bygger på heder och ömsesidig respekt snarare än fasta processer; bussar stannar som regel där någon vill kliva på eller av, inte bara vid hållplatser. Betalning sker vid avstigning men vid ett tillfälle började en man hastigt dela ut biljetter till alla i bussen. Förklaringen visade sig vara en poliskontroll längre fram på gatan. Fram tills dess hade vi aldrig fått några biljetter – varför slösa papper?
Som man kan jag naturligtvis inte svara fullt ut för hur det är att vara kvinna i Albanien men jag lade aldrig märke till något våld eller respektlöst beteende mot kvinnor, trots att vi rörde oss frekvent på krogar och nattklubbar. HBTQ-personers rättigheter och frihet från diskriminerande behandling är sedan flera år lagstadgade i Albanien (under kommunismen var homosexualitet straffbart) och det finns flera aktiva HBTQ-rörelser som jobbar för ytterligare jämlika rättigheter, t ex erkännande av samkönade äktenskap. Med detta sagt är den allmänna attityden mot HBTQ-personer betydligt mer positiv i de större städerna som Tirana än ute på landsbygden och jag kan inte bedöma om det är förenat med risk att öppet uttrycka exempelvis homosexualitet.