Det var rätt många år sedan jag började sukta efter en cab. Ett par saker stod ivägen – en cab av lämpligt märke visar sig vara fasligt dyr, även om man nöjer sig med en begagnad. Cabar är ganska ovanliga i Sverige eftersom de bara går att använda som det är tänkt ungefär halva året. Därför är inte begagnatmarknaden så där fantastiskt varierad och de finare exemplaren vet att ta betalt för sig. Visst – går man tillräckligt långt tillbaka i tiden så blir även de finaste bilar relativt billiga. Men också sämre för miljön, dyrare i drift och utan alla tekniska leksaker som nörden i mig vill ha.
Samtidigt noterade jag hur €uron sjönk väl under 9-kronorsstrecket och hur biltidningarna började köra “så HÄÄÄR enkelt är det att privatimportera!” som ett återkommande artikeltema. Hm! Efter att ha läst ett par artiklar (fast frågan är om inte Transportstyrelsens steg-för-steg-guide var den bästa informationskällan) kom jag fram till att nej, det är nog inte så svårt och ja, det finns enorma pengar att spara. Ett gäng sökningar på Mobile.de – en söksajt som för övrigt får Blocket att verka lika öde som anslagstavlan på ICA Nära när det gäller bilannonser – visade att objekten som matchade mina önskemål (från början ville jag ha en Z4) var många och utspridda i Europa.
Planen kläcktes: ta min oförskämt pålitliga MINI, fylla den med tre resglada och sällskapliga vänner och kaska Centraleuropa runt på jakt efter den perfekta bilen. Därefter köpa den på plats och köra två bilar hela vägen hem. Planen föll överbord när jag insåg att det skulle bli väldigt mycket bilkörande, väldigt lite semester och väldigt stor risk att behöva åka tillbaka dit vi redan varit om objekten inte råkade befinna sig i ordningen sämst->bäst längs resvägen. Inget jag vill utsätta mig själv eller mina vänner för. Dessutom insåg jag efter en provkörning på hemmaplan att förutom möjligen Morgan 3-wheeler är BMW Z4 ungefär den minst praktiska bil man kan äga.
Ett år senare började drömmarna spira på nytt och jag hade bestämt mig för en modell som är betydligt mer praktisk – en 3-serie Cabrio, den taklösa varianten av BMWs mest sålda bil. Snygg, praktisk, bekväm och plats för åtminstone lite mer än en mosad ryggsäck i bagaget. Och hellre än att irra runt på vägarna skulle jag hitta min bil från hemmets trygga vrå, flyga dit och köra den hem. Enkelt. Tills jag insåg att det var december och att jag omöjligen skulle kunna hålla mig i skinnet tills det blev varmt ute igen. Hur tusan kör man från Tyskland till det isiga Nord mitt i vintern utan vinterdäck? (Att köpa vinterdäck i Tyskland var av flera skäl inte aktuellt.)
Med målet lite insnävat så började jag leta runt på Mobile.de. Efter att ha snävat ner på årsmodell (2010 fick den aktuella modellen en omfattande uppdatering), miltal (mindre är bättre) och pris (dito) så var jag nere på sex objekt. En närmare studie av utrustningslistor och säljare ledde fram till en favorit. Avgörande i sammanhanget var att den aktuella bilen såldes med BMW Premium Selection, 12 månaders garanti och annat som man uppskattar när man köper bil från ett land långt borta. Samt att någon i södra Tyskland hade bemödat sig att köpa en bil utrustad med allt vad man kan behöva för att överleva en sträng vinter. Så jag skickade ett mail till säljaren, och väntade. Och väntade.
Så småningom fick jag svar på knagglig engelska och efter lite fram-och-tillbaka var affären ett faktum. Kontrakt utväxlades via mail, handpenning skickades via banken och en resa bokades in. Jag fick bilens chassinummer, vilket gjorde det lätt att kolla bilens fabriksmonterade utrustning och bakgrundsinformation (så här såg den ut). Att köpa något man aldrig sett i verkligheten är förstås aldrig särskilt kul, särskilt inte när sagda något kostar närmare 400 000 kronor – men jag bad om, och fick, möjligheten att häva köpet om jag mot all förmodan inte skulle vara nöjd med bilen när jag fick se den. Vädret i München den aktuella helgen lovade sol och höga temperaturer.
Under tiden jag väntade på D-dagen (invasionen av Tyskland, dårå) läste jag massor av bloggar, läste Transportstyrelsens guide cirka tjugo gånger och ställde massor av dumma frågor på forum. Jag insåg att jag skulle behöva hjälp med att få hem bilen och hämtade in offerter från några olika transportföretag. En del var fullständigt ointresserade, andra hänvisade till sina konkurrenter (“vi har nog inget prisvärt att erbjuda dig…”) men jag fick bra kontakt och ett bra pris av Norléns Transport. 1-2 veckor efter att jag lagt min order skulle de hämta bilen och köra hem den till Sverige.
Resan till München gick utan problem och var fantastiskt rolig. Även om jag inte har skäl att köpa en bil så ska jag bege mig tillbaka dit inom en inte alltför avlägsen framtid. Ölhallar, paradgator och god mat – vad mer kan man begära? Jag och min vän Lukas, som liksom mig själv lockas av fina bilar och god öhl, åkte ut till Herrsching för att träffa säljaren och ta en sväng med bilen för att förhoppningsvis säkerställa att den var allt som utlovats. Trots en diger checklista och nästan en timmes provkörning lyckades jag inte hitta några nämnvärda fel förutom en lackrepa. Sagda repa var spårlöst försvunnen när bilen levererades några veckor senare – ett bevis på att BMWs säljare tar Premium Selection-stämpeln på allvar.
Väl hemma följde pappersarbete. För att regga in en bil i Sverige behövs det tyska registreringsbeviset, EU-typgodkännandedokument och kvitto på köpet. Alla dessa fick jag av säljaren och skickades in med rek-brev till Transportstyrelsen. Tillbaka fick jag ett brev om godkänd ursprungskontroll ett par dagar senare. Själva bilen anlände med Norléns exakt på utlovad tid, välbehållen men rejält nedsmutsad efter nästan en vecka på öppet släp. För att förvara den hade jag hyrt mig ett litet garage där jag räknade med att den kunde stå, säkert inlåst och försäkrad, tills jag hade möjligheten att köra säkert och lagligt på sommardäcken.
Här råkade jag på mitt första stora problem – att ha bilen inlåst var gott och väl, men att få den försäkrad visade sig desto svårare. Vid införseln hade jag tecknat en importförsäkring som täckte transporten från Tyskland och en kort tid därefter – 30 dagar totalt, av vilka ungefär tre veckor återstod. I mitten av februari kändes inte som ett optimalt tillfälle att åka till besiktning på sommardäck, så jag hade bett om att få bilen tillfälligt registrerad – alltså registrerad utan besiktning – för att kunna ha den försäkrad fram till våren. Men där blev det stopp, för försäkringsbolagen ville inte ge mer än trafikförsäkring på en tillfälligt registrerad bil. Inget skydd mot stöld, brand eller skador alltså. Oacceptabelt.
Nu föll det sig lyckligtvis så att “våren” kom tidigt och början av februari bjöd på uppehåll och plusgrader, så att köra till besiktningen på sommardäck var inte särskilt jobbigt när det väl kom till kritan. Hade jag inte haft sådan tur hade det väl blivit att bärga bilen till besiktningen. Den gick hur som helst bra och ett par dagar senare landade skyltarna i brevlådan. Nu gäller bara att det goda vädret håller i sig så att jag kan bege mig ut och köra!