Att resa är att hoppas: på att det nya land man möter av ska erbjuda storartade upplevelser för alla sinnen. På att lokalbefolkningen ska välkomna en med öppna armar och nyplockade blommor. På att killen som skrev recensionen av ditt hotell bara skojade om skabb i madrassen och decimeterinsekter i duschen. Det är dags för ett nytt slice of life-avsnitt i den här bloggen, för i går var jag och mina vänner (se urval ovan) på besök i världsmetropolen Åbo, Finland (eller Turku, i den lokala tungan). Detta som en del i en resa som av mig själv skulle placeras under kategorin “kryssning” men av en mer neutral observatör kanske snarare under “dra på sig skitiga byggoveraller och supa så att estniska långtradarförare ligger i lä”.
Jag har visserligen varit i Åbo förut. I betydelsen “sovit som en klubbad säl i min hytt när fartyget anlänt och fortfarande så vid avgång” vilket måhända är en ganska fri tolkning av att ha “varit” någonstans. Vårt stolta fartyg brukar nämligen inte göra mer än ett kort stopp där för att lasta ombord långtradare, bränsle och taxfree-sprit innan det vänder åter mot Stockholm, men den här gången hade vi genom Tallink/Siljas sköna omsorg möjligheten att åtnjuta nästan en hel dag i land. Eftersom ingen av oss visste ett skit om Åbo sedan tidigare vände jag mig till en pålitlig reseguide för att avgöra var vi bäst kunde hitta lite bakiskäk en gourmetrestaurang av högsta klass för att dämpa effekterna av föregående kväll.
Detta visade sig ha varit en utmärkt idé. Hade vi sedan faktiskt följt reseguidens råd hade resultatet kanske bara blivit en god måltid. Nu blev det istället en oförglömlig måltid.
Sakta strosade vi upp för floden Aura. Fort går det inte när nio fyllon och en gravid kvinna (gruppens nyktra samvete) ska röra sig till fots före intag av morgonens bakispizza – frukostbuffén sov vi över alternativt missade eftersom Silja lurades om öppettiderna, men det är en annan historia. Exakt var den fantastiska restaurangen vi hört talas om skulle ligga – annat än på floden – var det ingen som visste och eftersom mobil data av någon anledning kostar två miljoner euro och din förstfödda dotter utanför sveriges gränser var det ingen som hade lust att ta reda på det. Vi gick visserligen förbi en hel del matställen som såg trevliga och stängda ut. Detta för att Åbo är “en sommarstad” fick vi senare lära oss. Nåväl.
När hungern började göra sig påmind på riktigt hördes en del knorranden från sällskapet, där flera av de lite klokare började propagera för att söka sig mot stadens centrum i hopp om att där hitta mer tillgänglig föda. Själv var jag fast inställd på att hitta den gäckande restaurangbåten och nog tusan låg det en båt precis bortom nästa bro, som inte såg helt tokig ut! Visserligen var det inte den som omnämnts av reseguiden, men den var öppen och såg inbjudande ut om man inte tittade så noga! Vad skulle kunna gå fel? Efter en kort men förvånansvärt enkel övertalning av mitt resesällskap – här kan man ana att hungersnöden redan hade börjat taga rov på förmågan till rationellt tänkande – styrde vi kosan mot restaurang Majland.
Vi lät oss inte avskräckas av att det bland restaurangens få gäster inte fanns en enda som åt någonting. Ej heller att menyn var på finska (en “Hawaii” måste ju vara samma sak oavsett vart man sig i världen vänder) eller att mannen i kassan började prata i telefon mitt i beställningen, en aktivitet som han uppenbarligen – av samtalets längd och ostressade tonfall att döma – prioriterade högre än något så trist som betalande gäster. Hade vi inte charmats av det mysiga däcket, där getingar och snålblåst framgångsrikt tävlade mot den flämtande solen om vår uppmärksamhet, hade vi kanske valt att gå någon annanstans just då. Själv minns jag tydligt hur jag försäkrade mina vänner om att det är ju typ omöjligt att fucka upp en pizza. Famous last words, indeed.
Det är, åtminstone i teorin, omöjligt att fucka upp en pizza. Bröd, tomatsås, kött, grönsaker. Täck hela skiten med ost och bränn i en ugn tills trikinerna är döda. Till Majlands försvar ska sägas att de klarade den sista biten med råge, för det krävdes intensivt hackande med metallbesticken för att penetrera den nästan skottsäkra degbotten på vilken den torra massan av ingredienser (fläckvis uppblött med vad som troligtvis var spadet från burkchampinjoner) vilade. Teoretiskt är också en “Hawaii” samma sak i hela världen. Utom på Majland, för där innebär det köttfärs med hackad ananas. Den hackade ananasen var tydligen något av en lokal specialitet, för den återfanns även på min “Quattro Stagioni”, omsorgsfullt ihopblandad och fördelad med resten av ingredienserna. Till sällskapets stora förvåning var det varken skinka, salami eller kebabkött på Majlands version av “Vegetariana”.
Här ska sägas, i ärlighetens namn – stenhård köttfärs-hawaii med massor av salt på är helt okej om man håller på att förgås av hunger. “Quattron” var det däremot inte – jag är trots allt tacksam för att såväl oliverna som kronärtskockorna lös med sin frånvaro. Vi var alla rörande överens om att även fast vi kanske inte hittat den sämsta restaurangen i Åbo så skulle det trots allt krävas en hel del för att toppa The Majland Experience. Som genom ett mirakel var det ingen som drabbades av några sjukdomar som kunde härledas direkt tillbaka till lunchen senare under kvällen, sannolikt tack vare den omsorgsfulla gräddningen (eller det faktum att sprit också dödar bakterier rätt effektivt).
Att resa är att skapa minnen, och vi kommer alltid att minnas Majland. Om du, kära läsare, skulle råka befinna dig i Åbo innan den diarrébruna floden tar tillbaka henne så rekommenderar jag varmt ett besök för att insupa atmosfären. Och att sedan käka på McDonalds istället.
Farväl!
